torsdag 21 april 2016

Löfvens grönbruna knäppgökar

Foto: Astrid Nydahl
Det finns något verkligt tragikomiskt över den fars som nu utspelar sig i den svenska regeringen. Det gamla ärevördiga socialdemokratiska partiet – med större erfarenhet av regeringsarbete än något annat parti – har hamnat i en koalition med det parti som samlat de flesta knäppgökarna i vårt arma land. Så när Aftonbladet frågar Stefan Lövfen ”Hur försäkrar du dig om att det inte kommer fler problem med MP längre fram?” blir hans svar just tragikomiskt: ”Det frågar jag hela tiden, finns det något mer jag borde veta? Nu har jag fått svar att det finns det inte. Men jag kan aldrig garantera något.”

Miljöpartister skakar icke hand - med vem som helst, man eller kvinna.
Den avgörande fråga jag ställer mig är: hur kan ett parti som det socialdemokratiska regera tillsammans med människor som hela tiden måste få frågan om det finns mer statsministern borde veta. Det blir ju en fars av det hela. Och det märks förstås i själva maktutövningen. Löfvens regering har hittills inte tagit itu med något av det som oroar svenska folket mest: invandringen, skolans och vårdens utarmning, infrastrukturens snara haveri.


Kan man få stiga av denna verklighet? Jodå, det går bra.

3 kommentarer:

Cello Jr sa...

Någon kommentator jämförde MP med en melon: grön på utsidan, röd på insidan. Ganska fyndigt tyckte jag.

Karl Malghult sa...

Cello Jr: Det epitetet tillskrev man förr i världen (1970-1980tal) vissa centerpartister och CUF-are. Åsa-Nissemarxisterna etc. För all del är politik till sitt väsen så att ideologer och företrädare gärna använder andras idéer och epitet för egna syften (jag kan undra vad Bismarck hade tyckt om vänsterns senare kamp för välfärdsstaten. Hans vision för välfärdsstaten var en sorts statspaternalism där tanken var att sträcka ut systemet som gällde på godset till att omfatta hela samhället).

Cello Jr sa...

Tack för den historiska bakgrunden och påminnelsen om
"Åsa-Nissemarxister". Hade glömt dem.