Foto: Astrid Nydahl |
”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han
konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett
ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande
iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.
Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred
som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med
de visa du kan vara tyst.”
Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas
som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med
sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser
vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna
samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt
eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som
musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens
hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av
dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det
nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med
musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man
varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis
människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta
in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och
musikmaskiner.
Ur min bok Solitär i nyspråkets tid.