![]() |
Bosarpasjön 17 april. Foto: Astrid Nydahl |
Aris Fioretos: Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen (Norstedts, essä).

Fioretos berättar att hans
roman Mary hade ett helt annat arbetsnamn, nämligen Sju kapitel om smärta. Men
så kom bilden in i hans medvetande, bilden från en grekisk film på Youtube,
Pantelis Voulgaris Krönika över diktaturen. Här erbjuds ett antal bilder som först inspirerat till och sedan smälter samman med Fioretos roman, och en bild får förkroppsliga Mary själv,
den unga, gravida kvinna som grips i en militärräd och skickas till tortyren.
Fioretos roman blir en krönika om ett Grekland i militärjuntans våld. Hela den
berättelse han här bjuder på blir en fascinerande skildring av hur en roman går
från idé till färdig text.
"Voulgaris skildrade en tid som jag mindes; kvarteren och gatorna som syntes skulle jag kort tid senare själv bo i eller uppsöka."
Fioretos böcker går
djupt ner i hans egen historia. Hans grekiska arv förkroppsligas i fiktiva
berättelser. Fiktiva är de, ibland med självbiografisk bakgrund, men det finns en djup sanning i varje enskilt
arbete. Grekland som utvandrarland, europeisk sydlig utpost, militärdiktatur, öden som pendlar mellan Norden och det grekiska och inte bara skildrat
som familjeberättelse utan också som i Mary, ett allmängiltigt, "representativt" öde och ett offer för den
brutalaste av makter.
Aris Fioretos öppnar
här också dörren till flera andra, tunga författarskap. Särskilt mycket
uppehåller han sig vid nämnde Calvino, Kafka och Nabokov, vars Lolita (men
också andra verk av honom) blir föremål för spännande resonemang.
"Lo.Li.Ta... Det är en ond värld av ord, begär och övergrepp, figurerad i tre diskreta steg."Runt alla de litterära analyserna och djupdykningar rör sig, som en virvel i vatten, allt det som är förankrat i de klassiska grekiska myterna, navet, till vilket han hela tiden återkommer. Vad vet vi om dem? Nästan ingenting. Vill vi lära oss något om dem? Fioretos erbjuder vägar in i myterna, men han har också en förmåga att lyfta dem ur de historiska dimmorna, hålla fram dem, se dem som skärvor vi kanske kan pussla samman på nytt, oavsett om det är Medusa, kanske den viktigaste av alla, eller någon annan vi ser på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar