Låt mig kommentera i samma ordning. Kultursvepets funktion tycks vara att läsarna ska "få bättre koll på vad det pratas om internationellt". Det är ju en rörande ambition. Vad det pratas om är just det man vill veta. Pratas det internationellt? Ännu attraktivare! Spotifylistan ser jag som en självklar beståndsdel i den populärkulturkrets som heller lyssnar än läser. Nöjeskulturens senaste seger. Kulturveckan i bild ställer på samma självklara sätt in sig i ledet. Större och fler bilder minskar risken för läsning. Samma tendens i papperstidningarna numera. Fler quizer fick mig att undra om jag satt kvar på puben i Birmingham. Men nej, gissningslekarna är numera självklara inslag på kultursidorna. Fler chattar då? Ja, är den första med Darin vägledande så har vi fått klara besked. Webb-tv och twitter då? Tack, men nej tack.
Detta är nu förstås inget att bli upprörd av. Det är bara det att jag finner det ovanligt att man så tydligt redovisar en grundsyn som i allt väsentligt innebär en resa bort från humaniora och lärdom. Varje kulturredaktör betraktade sig väl mer eller mindre som en folkbildare då det begav sig. Idag är folkbildningen bara ett fult ord. Vi har väl valfrihet? Vill man välja att matas med öppen mun och öppen hjärna och förbli dum har man väl rätt till det? Jodå, helt och fullt. Vad jag däremot kan säga är att dagspressen och televisionen gått samma väg: mer underhållning, mer publikfnitter, mer yta och mindre innehåll. Det är en välsignad tur att man hoppade av den världen för ett bra tag sedan. Att nu betrakta den utifrån är som att se en fin teater, en välsorterad bokhandel, ett tyst bibliotek och ett gammalt universitet brinna upp - samtidigt. Och brandkåren är förstås nedlagd, så vi kan bara se på medan det brinner. Kulturveckan i bild!