Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Som otrogen har man en enda övergripande plikt: att ge de hotade och förföljda helhjärtat stöd. Något alternativ gives inte. Om vi tiger är vi medskyldiga. Börja att läsa Lars Vilks, Geert Wilders, Lars Hedegaard, Aayan Hirsi Ali och fortsätt sedan utforska kontinenten som den kraften består av.

Under utforskningen kan man med fördel lyssna till Jane Birkin i en arabiskt smyckad version av Elise: