tisdag 24 april 2012

Powell varning 1968 och Camerons yrvakenhet.

Birminghams kanaldistrikt. Foto: Astrid Nydahl.
Idag ska jag visa ett kapitel ur min kommande bok, som jag redan på förhand vet kommer att dömas som dunkelt, kanske rentav mörkt. Ämnet är sådant att det trots de mer än 40 förflutna åren, är tabu att tala om det. Ändå gör jag det, i starkt förkortad version.

*

Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.

Han sade i sitt tal bland annat:

”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”

Hans slutsatser är många, och jag ska bara citera ett kort avsnitt här i bloggen:

“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade  och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”

Om man koncentrerar sig på kärnan i Powells budskap, kan man konstatera att han oroade sig för följderna av den omfattande invandringen. Det är nära nog ett understatment att säga det, men jag stannar där. I boken kommer jag att utveckla resonemanget.

Drygt 40 år senare ska en brittisk premiärminister i väsentliga avseenden ge den utstötte och föraktade Powell rätt:

“Idag riktade David Cameron en förödande attack mot 30 år av multikultur i Storbritannien, och han varnade för att den frambringat extrema ideologier och direkt bidrog till den brittiska islamiska terrorismen. Han sände en signal om att man måste lämna tidigare regeringars strategi och sa, att nationen måste tillägna sig en politik av ”liberalism med muskler” för att kunna genomdriva jämlikhet, lag och ordning samt yttrandefrihet  överallt i samhälle. Han varnade de muslimska grupperna, att om de inte stod upp för kvinnors rättigheter och arbetade för integration, så skulle de förlora allt statligt ekonomiskt stöd. Samtliga invandrare i Storbritannien måste lära sig tala engelska, och skolorna förväntas undervisa om landets gemensamma kultur. ’Vi har misslyckats med att erbjuda en social vision för unga muslimer, som de kunde känna att de tillhörde. Vi har också accepterat segregerade samhällen som uppför sig på ett sätt som står i direkt motsättning till våra värderingar. Allt detta gör unga muslimer rotlösa. Och sökandet efter något att tillhöra och tro på har kastat dem i armarna på extremistiska ideologier.’

Cameron vände sig emot doktrinen om ’statlig mångkulturalism’ som uppmuntrar enskilda kulturer att leva separata liv. Det är detta, sade han, ’som har lett till oförmågan för vissa att konfrontera tvångsäktenskapens fasa’ Men han tillade att detta också är grundorsaken till den radikalisering som kan leda till terrorism. ’När bevisen kommer fram, kring bakgrunden bland dessa som fälls för terroristbrott, står det klart att många av dem inledningsvis påverkats av ’icke-våldsbenägna extremister’och därifrån tagit detta radikala tänkande till nästa steg där de bejakat våldet.  Detta är domen över vårt agerande i dessa frågor i det förgångna. Vi måste besegra detta hot, och jag tror tiden är kommen att vända blad för vår misslyckade politik i det förgångna.”
Man kan fundera på Camerons tal, och framför allt på innebörden av det han säger. Vad kommer man då fram till? Det svaret blåser i vinden, inte sant?Och då kan man med fördel lyssna till Van the Man, tillsammans med oförglömliga The Band:



2 kommentarer:

sven-anders sa...

Kommer ihåg Ingrid Segerstedts segervissa visshet i TV någongång i slutet av 60-talet apropå Powells tal - visst går det att styra ett land med många etniska grupper.
Sedan dess har har kapitalet och socialisterna ingått i symbios, kapitalet ( får fria tyglar) fixar pengarna åt socialisterna som i sin tur fixar människan( välfärdsreformer).

lasse sa...

Enoch Powell, minns honom svagt från 70-talet där han i svenska tidningar beskrevs som den brittiska fascismens förgrundsfigur och Mosleys arvtagare.
Är han kanske inte lika ond som svenska media då påstod?
I så fall inte första gången som jag tvingats ompröva vad svensk journalistik lärt mig under åren.