tisdag 2 november 2010

Segervrålet och nederlaget.

Alla tyskar var inte nazister. Det är en banalitet att påpeka det. Bland alla i massan, pöbeln, står det en man som inte vill vara med. Han har armarna i kors och ett ansiktsuttryck omöjligt att tyda, medan alla människor som omger honom höjer armarna och ropar Sieg heil.

När den islamisterna angrep Lars Vilks i Uppsala var det få som stod med armarna i kors. Det verkade som om föreläsningssalen plötsligt var helt fylld av en gastande pöbel (filmbilderna därifrån räcker för att man ska förstå mekanismen, hur den ser ut som fysiskt beteende). Efter att de skrikit sitt allahu akbar hördes något helt nytt. De skrek "Detta är vårt land", som en segerpöbel, vilken i kraft av antal och aggressivitet kunde stoppa en påbörjad föreläsning på ett svenskt universitet!

Vem är du - en som skriker Sieg Heil eller Allahu akbar eller en som vågar, förmår och vill stå bredvid med armarna i kors? Man är inte likgiltig, men man inser att saken redan är förlorad. Man vägrar anpassa sig, men man iakttar det förlopp som leder till den egna nationens, kulturens eller det egna folkets undergång. Det har skett tillräckligt många gånger för att man ska kunna dra sina slutsatser.

Foto: A. Nydahl