Kristallnatten den 9 november till 10 november 1938 brukar betraktas som startpunkten för det totala kriget mot Europas judiska befolkning. Inget kunde längre hindra pöbeln eller den organiserade nazistyrkan. Det är idag 72 år sedan detta hände.
Här slutade det för judar från Norge i norr till Grekland i söder. Den väldiga mordmaskinen styrdes av nazisterna. Ibland behövde de inte ens komma till pogromerna och morden, lokalbefolkningen skötte jobbet långt innan. Det är bara en vecka sedan man fann en massgrav utanför Bukarest. I Rumänien var det under diktaturen tabu att tala om förintelsen. Först nu kan de mördade judarna grävas fram. Jag läser just nu Ian Burumas bok Skuldbördan. I ett kapitel om DDR visar han att förintelsen var tabu också där - man ville att förbundsrepubliken skulle bära hela skulden och att DDR i all sin skenhelighet skulle nöja sig med att sörja mördade kommunister. Man satte Tählmanns namn så högt att det skymde de övriga offren. De totalitära staternas selektiva minne blev därmed en lögn.Att judehatet just nu genomgår en renässans skylls av många på Israel. "Hade inte Israel, så...". Jag betraktar det som den lates och/eller illa informerades förklaring. Det behövs inte många timmar på ett bibliotek för att man ska förstå att judehatet är en mycket gammal historia. Fanns Israel vid tiden för Kristallnatten? Nej. Fanns Israel runt förra sekelskiftet, tiden för de stora pogromerna i Ryssland? Nej. Nu finns Israel. Och judehatet trivs och frodas. Precis som vanligt.
*
PS: En kollega påpekar att man i Tyskland betraktar begreppet "kristallnatten" som nazisternas glorifierande av det som hände. Istället använder man begreppet pogromnatten.
