Europeisk kakofoni och skånsk totaltystnad

Foto: Astrid Nydahl

Nej, jag orkar inte säga något idag. Det får bli andras röster. Först Pascal Bruckner: 

Once the equivalence between Judeophobia and Islamophobia is established, the next step is to put in place the principle of elimination—a subtle but effective process of symbolic expropriation. It is our turn, say the Islamic fundamentalists. In this way, Islam is able to present itself as the creditor of humanity as a whole: we are in its debt because of the wrongs inflicted since the Crusades, the wound of colonization, and the occupation of Palestine by the Zionists—and finally because of the bad image from which the religion of the Prophet suffers. How should we react to this semantic racket? By affirming that we must not misunderstand our debts. Europe has an obligation where Judaism is concerned, since it has been part of Europe’s history from its origins. Islam is part of the contemporary French and European landscape, yes, and thus has the right to our sympathy, to freedom of worship, to police protection, to appropriate places for prayer, and to respect. But it must in turn respect republican and secular rules, not claim an extraterritorial status with special rights, such as exemption from swimming and gymnastics for girls, prayer places within businesses, separate instruction, and various favors and privileges in hospitals. Believers must be protected, but so must unbelievers, apostates, and skeptics. I proposed as early as 2006 the creation of a vast support system for dissidents from Islam, just as we helped Soviet dissidents. We must advocate freedom of doctrinal criticism, too, just as we do for Christianity, Judaism, and Buddhism. The point is not to make Europe Islamic but to make Islam European, so that it is one religion among others and might, someday, help spread tolerance and a renewal of critical thought to the rest of the umma. This conception of a secular society that encompasses a large Muslim community—5 to 6 million individuals—distinguishes France from the Anglo-Saxon world, which tends to believe that it can protect itself from Islamist terrorist attacks through respect for cultural differences and noninterference in the internal affairs of communities. Yet this principle of noninterference didn’t prevent the terror attack in London that killed five in March 2017 or the Manchester massacre of May 2017 that killed 22. And British cities such as Bradford (where hundreds of copies of Rushdie’s Satanic Verses were burned in 1989, just as the Nazis burned “degenerate” books in Nuremberg in 1933) and Birmingham, ever more dominated by Muslim fundamentalists, have transformed into little emirates, stifling to friends of freedom. As for the United States, despite President Obama’s outreach to Islam in Cairo in 2009, the Muslim world still detests it, whatever it does, owing to the simple fact of its existence.

Foto: Astrid Nydahl

Sedan en mer än välkänd svensk professor på vänsterkanten som jag för en ovanlig gångs skull håller med:

På två år har Nordiska motståndsrörelsen (NMR) genomfört tre större demonstrationer. De har varit ”extremt lyckade” och ”samlat alltfler anhängare”, enligt NMR. Hur många tiotusentals polistimmar har slukats för att säkerställa en sådan framgång?
 Den fjärde demonstrationen, större än någonsin, planeras inom kort i Göteborg. Göteborgs polischef Erik Nord anstränger sig för att förklara att svensk demokrati står och faller med att denna demonstration får genomföras. Det är tondövt, inkompetent, barnsligt och farligt. Tondövt, därför att han inte tycks förstå att polisen är på väg att förlora sitt förtroende hos miljontals svenskar, särskilt i mångkulturella och segregerade miljöer där den bäst skulle behöva det. Inkompetent, därför att han inte begriper att demokratin, om den ska stå kvar, måste ha en poliskår som kan säkra demonstrationsfriheten och samtidigt förhindra rasism och hatbrott. Barnsligt, därför att han snarstucket och auktoritärt avvisar berättigad kritik med att kritikerna i hans ögon inte förstått ”rättsläget”.

Foto: Astrid Nydahl

Slutligen några röster om händelseutvecklingen i Burma, först Hans Rustad från Norge:

Suu Kyi beklaget «overdreven internasjonal oppmerksomhet om krisen vest i landet.»Hun sa hun er lei seg for at utenlandske diplomater i Myanmar har ønsket å fokusere på «en så liten del av våre problemer», og inviterte samtidig ambassadørene til å besøke landsbyer der folk ikke har flyktet. Slik vil de selv kunne se hvorfor folk «ikke går i strupen på hverandre» på disse stedene, ifølge fredsprisvinneren.(NTB) Hva kan denne «overdrevne» interessen komme av? Det vet nok Suu Kyi en del om med sin internasjonale bakgrunn. Vesten har et stort behov for å forstå og forsvare muslimer. Det er en merkelig psykologisk reaksjon: Radikale muslimer angriper Vesten. Vestlige ledere har et behov for å holde fast ved at islam betyr fred og ikke truer Vesten. Hvis de finner tilfeller der muslimer er ofre, og ikke overgripere, kan det styrke dem i deres tro på verdien av egen godhet. Hvis muslimer er ofre viser det at de ikke bare er overgripere.Derfor fyller historien om rohingyaene en viktig rolle i psyken til vestlige ledere.

Sist i dag citerar jag ur en alldeles vanlig telegrambunt:

Suu Kyis tal om att hjälpa rohingyer att komma tillbaka till Burma och ge dem flyktingstatus är ”tomma ord” enligt Martin Gemzell, Asienprogramchef på människorättsgruppen Civil Rights Defenders.Suu Kyi hänvisar till ett avtal från 1993 med Bangladesh som slår fast att alla rohingyer som kan bevisa att de kommer från Burma ska få återvända, men det är inte mycket värt enligt Gemzell.– Problemet är ju att sedan 1982 har rohingyerna förnekats alla möjligheter att få identifikationsdokument. Så det är egentligen en rätt så värdelös garanti, säger Gemzell till TT.I talet säger hon vidare att det inte skett några ”väpnade sammandrabbningar eller röjningsoperationer” sedan den 5 september, något som Gemzell betecknar som en ”uppenbar lögn”.
– Det är en uppenbar lögn, och frågan är varför hon sprider uppenbara lögner. Sedan är det ju ingen som släpps in i Rakhinestaten, så man kan inte med hundra procents säkerhet säga vem som har utfört våldet. Men det är helt uppenbart att våldsamheterna fortsatt efter den 5 september.
Även Amnesty riktade hård kritik mot Burma efter Aung San Suu Kyis tal, enligt The Independent.

– Suu Kyi demonstrerade i dag att hon och hennes regering fortfarande stoppar huvudet i sanden angående det fruktansvärda som pågår i Rakhine. Tidvis var hennes tal en blandning av osanningar och beskyllningar mot offren, sade James Gomez, Amnesty Internationals regionchef för Sydöstasien. 

Enligt Gomez finns det överväldigande bevis på att säkerhetsstyrkor är inblandade i systematisk etnisk rensning.
– Även om det var positivt att höra Aung San Suu Kyi fördöma brott mot mänskliga rättigheter är hon fortfarande tyst om vilken roll säkerhetsstyrkorna spelat i detta, fortsätter han.Att Suu Kyi inte kritiserar militärens roll i övergrepp mot civila är något som hon får kritik för även från annat håll.