 |
| Foto: Astrid Nydahl |
1941 skrev Leo Strauss (1899-1973) en essä
som först kom att publiceras i Social Research. Den hette Persecution and the
Art of Writing. Strauss hade först flytt det nazistiska Tyskland till England
och sedan därifrån till USA där han fortsatte sin i Tyskland inledda akademiska
bana. Han blev så småningom professor i politisk filosofi vid University of
Chicago. Jag fäste mig vid dessa rader (översättningen från engelska är min):
”Det som kallas tankefrihet innebär i de flesta fall – och av alla tänkbara praktiska skäl består av – möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter som läggs fram av en liten minoritet av människor som är offentliga talare eller författare. Om denna valmöjlighet förhindras, så förstörs det enda slags intellektuella oberoende som många människor är kapabla att förstå, och det är den enda tankefrihet som är av politisk betydelse."
Detta borde rimligen vara en
grundbult i varje samhälle som kallar sig demokratiskt och som i sin
konstitution skrivit in tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Dessvärre förhåller
det sig inte riktigt så längre. I hela Västerlandet, och inte minst i Sverige,
ser vi en numera ganska öppet uttalad repression av det Strauss kallar ”möjligheten
att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter”. Han menar att ett sådant
förfarande innebär en förstörelse av ”den enda tankefrihet som är av politisk
betydelse.” Det är svårsmälta ord, men jag blir allt mer övertygad om att de
korrekt återger ett socialt och kulturellt fenomen som griper omkring sig.
Rädda människor ropar på Sanningen. Ofria människor gör det också. Men fria
människor – och därtill människor som vill försvara denna frihet – anstränger sig
till det yttersta för att låta mångfalden av röster och ståndpunkter leva
oinskränkt.
***
Jag har just dessa regniga septemberdagar börjat läsa Leo Strauss essäsamling, som förutom texten jag refererar till ovan innehåller essäer om studiet av Spinozas Teologisk-politiska traktat (följ länken till Ervin Rosenbergs text i Svenska Dagbladet om det verket) och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar