torsdag 28 september 2017

Islamister och nazister, vad kan de om sin egen ideologiska bakgrund?

Foto: Astrid Nydahl

That ignorance and hate may mourn the dead
It is believing, it is believing

(John Lennon, Tomorrow Never Knows på The Beatles Revolver 1966)

De som går med i IS i dag skulle inte få bra betyg på en tenta om de tidiga kalifaten. Helt enkelt för att det de tror sig veta är så långt från sanningen.
( Peter Frankopan, författare till Sidenvägarna, nyutkommen i svensk översättning av Peter Handberg, dock en tegelsten som tar lång tid att läsa varför jag återkommer senare i höst till den).

Frankopan har förmodligen alldeles rätt. En IS-anhängare är för mig en muslim som tagit steget fullt ut och i Korantroget nit vill "göra något åt saken". Han har två möjligheter: att spränga sig själv i luften, företrädesvis i ett västland, eller att strida med vapen i hand vid fronten i de krigförande muslimska länderna. Han tror sig då - nej, han är säkert övertygad om - att han gör sitt för att återupprätta det Kalifat där judar, kristna, otrogna och andra hundar inte bara förslavats utan också dödats. 

Får man tro Frankopan har islamisten dock helt missförstått sin historiska roll. Den fråga vi har att utreda är i grunden bara denna: på vilket sätt skiljer sig den postmoderna ambitionen från den historiska? Om islamisten ingenting vet om Kalifatet, på vilket sätt är då hans "vision" präglad av okunskapen?

Ur Svenska Dagbladet klipper jag denna lilla text: 
30 september 1942. I ett tal konstaterar Adolf Hitler att antisemitismen breder ut sig: 
”I Tyskland skrattade judar en gång i tiden åt min profetia. Jag vet inte om de fortfarande skrattar, eller om de redan har förlorat lusten, men jag kan försäkra er om att de kommer att sluta skratta. ”
Han - och i undantagsfallen hon - som marscherar med NMR i Sverige ser sig förstås som en trevlig prick med en trevlig naturuppfattning. Så har jag just hört NMR:s lillführer uttala sig. Vad viktigare är att han "inte tror på förintelsen", med reservationen att "som barn, upp till femte klass trodde jag förstås på den".  Lillführern tycks övertygad om att han resonerar kring en religion och inte ett historiskt faktum.


Foto: Astrid Nydahl

Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska terrorregim resonerade inte så. De "trodde" inte. De handlade. De hade ett bestämt program för massmord, förintelse, på och av Europas judar. Varför ansluter sig dessa svenska gossar till nationalsocialismen och säger att de ska "göra färdigt jobbet" samtidigt som de hävdar att förintelsen aldrig ägt rum?

Så ser det ut med den saken. Vi ska noga betänka innebörden av det när den lilla judiska minoriteten i vårt land är rädda. De har all anledning att frukta Hitlers barnbarnsbarn. Det har nog vi andra med. Hitler hade en mycket fast övertygelse: judarna kommer att sluta skratta. 

Islamister och nationalsocialister, så kallas de två mordpatrullerna och vi bör akta oss väldigt noga för att försöka blunda för det.

1 kommentar:

Lasse sa...

Går det nu inte lite till överdrift i Sverige när alla svenska tidningar är späckade med artiklar om nazismen och man verkligen slår på stora trumman för NMR?
Nu utlovas kravaller och våld och många journalister slickar sig om munnen i väntan på att få rapportera om antalet skadade och hur många bilar och skyltfönster som vandaliserats av 'aktivisterna'.
Det kan inte vara mer än någon bråkdels promille som sympatiserar med nazisterna men man tillmäter dem en betydelse som inte står i proportion till deras inflytande.
Men visst, Hitler och nazism säljer lösnummer så varför inte?