fredag 29 september 2017

Hanna Nordenhök: Asparna (Norstedts)

Olseröd vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl
Allergisk som jag sedan många år är mot den svenska litterära offenligheten är det mer en slump om jag ser det narcissistiska och pubertala Babel i tv. Jag är därför särskilt tacksam att ha sett det den kväll Kjell Westö och Hanna Nordenhök var gäster. Plötsligt var tramset, flamset och de poppiga utfallen som bortblåsta. Vi båda fäste oss här hemma vid allvaret. Och mest av allt var det Nordenhöks allvar som gjorde intryck. Med anledning av sin nya bok, romanen Asparna, fångade hon oss i resonemang kring både det förflutnas och vår samtids ”vilja att rädda andra människor”, som inte gick att värja sig emot. Just den timmen vid tv:n tvingade mig till hennes bok. Nu har jag läst den.

Möllan, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Jag ska inte formulera några innehållsredovisningar. Det jag däremot måste göra är att försöka ringa in varför detta är en så viktig bok. Mina vänner i litteraturens värld, författare och förläggare – de är inte många, men desto viktigare – brukar dela min uppfattning om samtidsprosans elände, men kanske tycker de ändå att jag blir tjatig i det avseendet. Därför ska jag bara en enda gång idag säga att jag finner så oerhört mycket av såväl den svenska och nordiska som övriga europeiska samtidsprosan eländig. Den är självcentrerad i negativ bemärkelse och tycks få hela sitt existensberättigande från myten om privatlivets särskilda intresse i skönlitteraturen, den är förutsägbar som resultat av skrivarkurslikriktning (ja, jag vet, ni tycker inte om den klichén, men jag menar det på allvar), den är dessutom politiskt så ängslig att den med bara få undantag tar sig an de avgörande ämnena och tidsproblemen.

Hanna Nordenhöks roman är något helt annat. Den är brinnande angelägen. Dess problematik är både vårt omedelbart förflutnas och vår samtids. Vad kan angå oss mer än de sönderslagna familjerna, drogundergången, känslan av att vara till ingen nytta och betydelse?


Rasmusgatan, Seved i Malmö 1956. Privat foto
I centrum står syskonrelationer, relationer till det trasiga och vilda. Missbruk hos syskon. Undergångens mörkerkrafter, så starka att man kan sitta ner och se dem härja. Berätterskan, Sussi, sitter över sin blå skrivbok. När hon i texten vandrar i barndomens och nuets Malmö är det inte bara gatunamn och miljöer hon benämner, hon skriver fram dem som levande bilder av en stad jag den hårda vägen fick lära mig det mesta om, från födelseåret 1952 på Rasmusgatan i Seved och fram genom åren och de olika stadsdelarna, från Lorensborg till Gamla väster, från Lindängen till Bellevuegården. 


Kvarteret Korpen, Södra Förstadsgatan. Foto: Astrid Nydahl
Nordenhök återskapar staden för mig, det är ingen trivsel den framkallar men en äkthet i metoden och tonen övertygar, hela tiden. Sussi berättar, Sussi gör människorna levande i all tragik och stolthet deras liv rymmer. 

Är Råby ungdomshems grundare här skildrad biografiskt? Kanske i väldigt hög grad, men vi har att göra med en fiktiv variant om en verklig människa. Baronen, friherre Axel Gustaf Gyllenkrok och hans hustru Magdalena (Malin) Beata, född Fock, är initiativtagarna, de ville ju forma och civilisera ”de vilda”, arbetarklassens söner som inte klarat av själva livet utan fallit ut och ner i kriminalitet, missbruk och ”det vilda”. Gyllenkrok-porträttet är oerhört starkt. Vargen i hans liv är inte bara en symbol, den är påtagligt verklig.

En roman som denna tvingar mig också att fundera på relationen mellan berättelser och sättet, det språkliga, de är tillverkade på. Nordenhök äger poetens hela arsenal, men det alldeles märkvärdiga med henne är att hon inte faller i den annars så vanliga fällan. Poeter överlastar gärna sin eventuella prosa med metaforer och ”vackra” formuleringar. Det gör inte Nordenhök. Missförstå mig inte, hon skriver ibland kusligt vackert. Hennes språk är som en vattenspridare som släpper igenom precis vad som behövs för att berättelsen ska bära. En bra berättelse banalt konstruerad går man förbi och glömmer bort. Motsatsen, en bra berättelse omsorgsfullt och kanske till och med pedantiskt framtagen som en skulptur från urberget, fängslar och tar en i besittning. Det är en sådan bok Nordenhök skrivit. Varför skulle man värja sig mot den?


Så om man nu vill läsa en ny svensk roman som väger tungt i många avseenden finns det inte mycket att tveka om. Nordenhök har skrivit den.


1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Tack för tipset om Nordenhök, Thomas. Jag håller annars med dig om den samtida, främst europeiska, litteraturens svagheter. Tror du att det beror på att om man inte skriver inom den politiskt korrekta, konforma mallen så kan man räkna med att kritikerna kommer att såga ens verk? Är det denna rädsla som hindrar ett friare skapande eller finns det mer djupliggande orsaker? För min del blir det mest facklitteratur numera.