lördag 2 september 2017

Samtal eller förolämpningar?

Foto: Astrid Nydahl
David Goodhart skriver i Axess om de uteslutningsmekanismer som drabbar många människor, inte minst här i Sverige, och som ytterst handlar om att ställa sig vid sidan av samförståndets politik i vår epok. Goodhart sätter namn på vad detta samförstånd gäller, invandring och mångkultur:
”Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. Det var där som jag tog mina första trevande steg mot att avvika från det liberala samförståndet om invandring och mångkultur. År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.”
Foto: Astrid Nydahl
Det sista han skriver är en svår och smärtsam sak, som många av samförståndskritikerna fått erfara. När de egna barnen kallar en för "rasist" har det redan gått för långt. Brytningen blir oundviklig. Vänner försvinner, de vill inte ”smittas”. Hur lång vänskapen än varit så slutar det så. Goodhart igen:
”Jag upplevde inte något avgörande ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar, med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.”
Är det någon mening att sitta vid sådana bord? Är det någon mening att upprätthålla en vänskap - eller ens bekantskap - som inte tål avvikande (realistiska och i grunden erfarenhetsbaserade) uppfattningar om vår epoks avgörande frågor?
Det är tjugo år sedan jag själv började stryka i min adressbok. Jag har gjort det flera gånger sedan dess. Inte för att jag anstränger mig att bara samtala med och/eller träffa människor som i allt delar min uppfattning utan för att jag vägrar låta mig förnedras och kallas än det ena, än det andra. Samtalet, det verkliga samtalet och vänskapen, den verkliga vänskapen, bygger förstås på ömsesidigt allvar. Om det förvandlas till okvädningsord och förolämpningar är det meningslöst.
Det förnuftiga samtalet är viktigare än så. Var kan vi föra det?

1 kommentar:

Lars-Erik Eriksson sa...

Bra fråga Thomas.
Ett kriterium för en diskussion måste rimligen vara:
Om det handlar om en bok, en författare, ett konstverk, en film så kan inget vettigt meningsutbyte ske om inte båda/alla parter inblandade; läst, sett, upplevt, verket i fråga.
Nästa krav bör gå ut på att man avhåller sig från att fästa epitet på den man diskuterar med och mot.
Därutöver kan man möjligen önska sig att prestige inte förhindrar att den med ohållbara o därmed sämre argument ger meningsmotståndaren ett erkännande.
Tänk så långt vi i Sverige har att vandra innan vi kan leva upp till dessa enkla truismer.