 |
| Foto: Astrid Nydahl |
David Goodhart skriver i Axess om
de uteslutningsmekanismer som drabbar många människor, inte minst här i Sverige,
och som ytterst handlar om att ställa sig vid sidan av samförståndets politik i
vår epok. Goodhart sätter namn på vad detta samförstånd gäller, invandring och
mångkultur:
”Som vänsterstudent gjorde jag
uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala
tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. Det var där som jag
tog mina första trevande steg mot att avvika från det liberala samförståndet om
invandring och mångkultur. År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet
mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte
trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor
som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den
moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för
rasism, till och med av mina egna barn.”
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det sista han skriver är en svår
och smärtsam sak, som många av samförståndskritikerna fått erfara. När de egna barnen kallar en för "rasist" har det redan gått för långt. Brytningen blir oundviklig. Vänner
försvinner, de vill inte ”smittas”. Hur lång vänskapen än varit så slutar det
så. Goodhart igen:
”Jag upplevde inte något avgörande
ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en
händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar,
med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade
att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att
inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer
som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.”
Är det någon mening att sitta vid
sådana bord? Är det någon mening att upprätthålla en vänskap - eller ens bekantskap - som inte tål
avvikande (realistiska och i grunden erfarenhetsbaserade) uppfattningar om vår epoks avgörande frågor?
Det är tjugo år sedan jag själv
började stryka i min adressbok. Jag har gjort det flera gånger sedan dess. Inte
för att jag anstränger mig att bara samtala med och/eller träffa människor som i allt delar min uppfattning utan för att jag vägrar låta mig förnedras och kallas än
det ena, än det andra. Samtalet, det verkliga samtalet och vänskapen, den
verkliga vänskapen, bygger förstås på ömsesidigt allvar. Om det förvandlas till
okvädningsord och förolämpningar är det meningslöst.
Det förnuftiga samtalet är
viktigare än så. Var kan vi föra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar