torsdag 21 september 2017

Tyskt krigs-DNA eller "bara ad Hitlerum"?

Foto: Astrid Nydahl

Får jag fresta ert tålamod idag också? Då skulle jag vilja citera ett rejält stycke ur en betydligt längre essä av Theodore Dalrymple. Den publicerades i våras och kan läsas i sin helhet här.

Ni vet att jag har ett särskilt gott öga till Dalrymple. Hans böcker är en fröjd att läsa. Det är något alldeles speciellt som föds ur hans kombinerat brittisk-franska liv. Han har varit fängelseläkare, av sådant lär man sig mycket. Men framför allt är han en skarp analytiker av det märkvärdiga som sker med Europa idag.

Här, på New Street i Birmingham, satt jag våren 2012 och läste två av Dalrymples böcker. Rekommenderas! TN

I essän jag vill visa er diskuterar han ”Hitler-argumentet” mot bakgrund av Angela Merkels beslut att öppna dörren för en miljon individer ur de långa folkvandringsleden.

When the German chancellor, Angela Merkel, decided to take in 1 million migrants and refugees (the precise numbers have yet to be established and probably never will be), it is difficult to believe that thoughts of Hitler and Nazism were far from her mind. Hitler believed that the German national interest was the touchstone of morality; anything that served it, in his opinion, was justified. So catastrophic was this monstrous ethic that for a long time, it seemed virtually impossible for anyone other than a neo-Nazi to speak of the German national interest. When Germany won the soccer World Cup in 2014, the nation exploded in joy and celebration.
 
Newspapers suggested that Germany had finally overcome its postwar feelings of guilt, so that it was possible for Germans to express an unapologetic pride in their country. This, however, seems false: everyone understands that, in this context, sport is unimportant, a distraction. A rally to celebrate the German trade surplus as a vindication of the German people compared with its neighbors would be another thing entirely—and it is inconceivable that it would take place. One can imagine no policy more distant from Hitler’s than Merkel’s acceptance of the million migrants. Her gesture says: we Germans are as far from Hitler as it is possible to be. We need not think whether the policy is wise or just; it is sufficient that it should distinguish us from what we were before.
It is not only in Germany, however, that the national interest may not be mentioned for fear of appealing to Nazi-like sentiments; indeed, any such appeal routinely winds up labeled as “far right,” a metonym for Hitler or Nazism. The identification is a means of cutting off whole areas of inquiry, nowhere more so than in the question of immigration.
One of the justifications for the European Union that I have often heard is that it brings peace to the continent. This, usually unbeknown to its proponents, is an argument ad Hitlerum, for the likeliest source of war on the continent is Germany: Portugal would never attack Denmark, for example, or Sweden Malta. No: what is being said here is that the Germans, being Germans, are inherently militaristic and racist nationalists, and the logical consequence or final analysis of these traits is Nazism; and that unless Germany is bound tightly into a supranational organism, it will return to violent conquest. I personally do not believe this. 
Nå, fundera gärna på det avslutande resonemanget här och applicera det också på andra länder: är en övernationell struktur, till exempel en union av Sovjetunionens eller Europeiska Unionens slag, en förutsättning för att krigiska, aggressiva och nationalistiska politiska böjelser och traditioner ska kunna hållas korta? Dalrymple tror inte det. Själv har jag kommit en bit på vägen i revisionen i det tänkande och de illusioner som fick mig att en gång i tiden rösta ja till ett svenskt EU-medlemskap. Vad väntar oss?

1 kommentar:

Karl Malghult sa...

Finns vissa som ser skeendet som oundviklig trend, Jan Jörnmark nedan:

" I början av 1990-talet föll inte bara Östeuropa ihop. I andra delar av världen började man tala om begreppet "failed states", länder som fanns som en flagga i FN, men i praktiken hade brutit ihop. På den tiden gällde det obskyra länder i Afrika, men fenomenet har snabbt spritt sig upp mot Medelhavet och visar inga tecken på att försvinna.

[...] I väst ser vi en tidig variant av fenomenet. Välfärdsstaterna är hårt nedskurna, men trots det fungerar skattesystemen så dåligt att de offentliga underskotten ökar. Ännu värre är det i landets mindre beståndsdelar. Sverige har mer än hundra kommuner som de sista fyra decennierna förlorat sina största industrier, varefter en tredjedel av befolkningen försvunnit. De som finns kvar åldras i hög takt, och vilka som ska betala skatt och vårda dem är det ingen som vet.

Det institutionella sammanbrottet påskyndas av den ökade rörligheten. Alla har sett bilderna på flyktingar som navigerar fram med smartphones och 3G-nät. Det bekräftar kraften i Moores lag: år 2000 hade en syrier på hundra mobiltelefon, ett drygt decennium senare fanns det mer än tio miljoner mobiler i landet, vilket gjorde både upproret och flykten möjlig. Det har också gjort att den enorma skiktning som länge funnits mellan länder nu blivit synlig för blotta ögat utanför vilken Lidl-butik som helst.

Allt detta är trender som kommer att växa de nästa tre decennierna. Det finns ingenting hos de nuvarande statssystemen som rustat dem för vare sig rörligheten eller de allt större pensionsavgångarna. Alternativa lösningar krävs.

Eftersom jag är optimist tror jag att lösningarna finns. På det personliga planet kommer det att handla om olika självständiga kooperationer och associationsformer. Ser man till de fenomen som kallas ”stat” och ”kommun” kommer de att bli mycket mer rudimentära till sin form. Det pågående sammanbrottet beror på att de tagit på sig för många verksamheter, varefter de drabbats av alltmer missnöje från alltfler grupper."

http://www.gp.se/ledare/sverige2050-nationer-kan-falla-n%C3%A4r-r%C3%B6rligheten-%C3%B6kar-1.159716