 |
| Låda full av Malmö-texter |
Ett barn är fött på
Sevedsplan
Självbiografiska berättelser,
reflektioner
och fragment om barndom och liv i
Malmö
”Grubbla
på frågan vem som har strukit hemort ur vårt ordförråd (…) Avstånd från
människorna, händelserna och tingen gör att en plats inte ägnar sig för
drömmar. En stad blir allt mindre hemort ju fler tionde våningar den får.”
(Ur
Guntram Vespers Norr om kärleken, söder om hatet, svensk översättning av Eva
Liljegren 1982)
Det
är förstås svårt att beskriva en tjock bok. Så därför kan ni här läsa bokens
förord som kanske ger en liten bild av den:
Hur
fånga en barndom och en stad? Jag har i denna bok valt att lägga pussel med
fristående texter. Det är alltså inte fråga om kapitel i en roman. Varje text
står för sig själv, men liksom ett lagt pussel ger en hel bild är det min
förhoppning att dessa texter färdiglästa ger en bild av barndomen, växandet in
i vuxenlivet, Malmö som stad, kultur och politik under dessa drygt sextio år.
Utöver att vara fristående texter kan de också överlappa varandra, i och med
att jag berättar om samma personer, platser och sammanhang mer än en gång i
boken. Det finns ingen tids- eller ämnesmässig kronologi. Den har jag undvikit,
inte för att förbrylla vid läsningen, utan för att jag just betraktar
berättelserna som bitar i ett pussel.
Malmö
är unikt i många avseenden. Såväl historiskt som nutida har staden varit en
självklar magnet i den region som varit dansk, är svensk men framför allt är skånsk
till sitt kynne och sin grundläggande identitet. Men det unika är också dess
problem. Få nordeuropeiska städer har en så stor andel invandrare som Malmö.
Och jag syftar då sannerligen inte på att där bor många danskar. Malmö har allt
sedan den stora arbetskraftsinvandringen under 1960- och 1970-talen haft detta
drag. Den tidens jugoslaver, greker och turkar arbetade framför allt i
industrin, på varvet och andra arbetsplatser som krävde många friska och starka
armar, men inte nödvändigtvis utbildning och erfarenhet. Många av den tidens
invandrare var bondbarn från de nämnda nationerna. Sedan 1980-talet – inte
minst med den stora flykten från de palestinska samhällena i Syrien, Jordanien,
Gaza och Libanon - och framåt har en helt annan sorts invandring blivit Malmös.
I och med Balkankrigen på 1990-talet kom en mycket stor grupp flyktingar, de
flesta från Bosnien. Och de krig som sedan kommit att prägla den muslimska
världen, inte minst sedan den så kallade ”arabiska våren” har också fungerat
som en spegelbild i Malmö. Irakier, syrier och många minoritetsfolk som
drabbats hårt av inbördeskrigen, har blivit allt större folkgrupper i staden.
Detta
är en självklar beståndsdel av min berättelse om Malmö. Men det är inte för det
en bok som specifikt handlar om invandringen till Malmö. Det är en bok som
speglar mina upplevelser och erfarenheter sedan jag såg dagens ljus på
Sevedsplan. Det är därför en i högsta grad subjektiv bok som bär det
självbiografiska stoffets prägel.
Jag
har egentligen följt väldigt enkla principer för detta arbete: att vara trogen
mina minnen, att inte sopa under mattan sådant som kan störa känsliga själar,
och att i varje detalj också leva upp till vad jag lovade mig själv för mer än
35 år sedan: att stå det totalitära emot, oavsett om det klär sig i politiska
eller religiösa dräkter, och att frihetligt ta mig an det som både präglar,
plågar och sedan många årtionden är kännetecknande för Malmö.
Men
det övergripande målet för mig är att skildra staden utifrån en erfarenhet som
sträcker sig från födelse- och barndomsåren på Rasmusgatan, denna idag så
ökända och laddade adress i ett område, Seved, där kriminaliteten skapar
rubrikerna och dit ingen i onödan beger sig. På vägen därifrån – jag föddes i
juni 1952 – passerar jag alla de övriga Malmömiljöer som gjort mig till den jag
är. Det handlar både om förorter som Lorensborg, Lindängen, Nydala och
Bellevuegården, och om centrala stadsmiljöer som Gamla Väster, Sevedsplan och
Dalaplan.
Röster om boken:
På
inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens
slutrapport (2013)
och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa
kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där
föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i
levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen
mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom
kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar
skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens
kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa
termer.”
Kan
man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att
Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper
det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är
förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus,
sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör
oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men
poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något
löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.
Om
mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de
egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig
till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete.
Så
i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under
2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället
ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna
och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt
samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry,
politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon
hejd på rånen och dödsskjutningarna.
Nydahl
skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det
ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram
statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss
med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken.
Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans
vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till
ideologierna. Ett nej till karriärismen.
Det
enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter
i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss
sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i
oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit.
Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett
fysiskt och psykiskt behov av tystnad.
***
”Thomas Nydahl heter pågen. Han har
skrivit en bok om Malmö. Ett barn är fött på Sevedsplan. Samma
Seved som nu är no-go-zon. Att några svenska medier skulle intressera sig för
denna tidsresa faller på att boken talar klartext om Malmös nuvarande läge.
Stan är utfattig och starkt segregerad. Och våldsam.(…) Jag har läst boken och
den är faktiskt obehaglig. Sann men obehaglig. Min enda tröst är att både son
och sonson kommer att lämna detta sjunkande skepp. Så även jag.” (Bloggaren
Ipse Cogita)
***
"Nydahl berättar med stark närvaro om sin barndoms och ungdoms Malmö
under 50-, 60- och 70-talen. Miljöerna, stämningen, tidsandan. De nybyggda
förorterna, hemmafruarna, industrierna. Ett minne som återkommer i flera texter
handlar om när den snart nioårige Thomas skickas iväg på 'vilohem'.
Insiktsfullt och smärtsamt beskrivs hur barnet inte vet varför han är där, och
den känsla han ännu inte kan sätta ord på: ångesten." (Annika Torstensson
i Kristianstadsbladet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar