Patrik Hermansson, det hade inte behövts något wallraffande!

Foto: Astrid Nydahl

DN har fått åka ända till Amerikat för att kunna berätta historien om en ung svensk man som "infiltrerat" altright-rörelsen, den som finns i såväl USA som Europa och som har en särskild rottråd i Sverige. Så här lyder inledning på berättelsen:

NEW YORK. DN:s Björn af Kleen har träffat den 25-årige svensken Patrik Hermansson som under ett års tid wallraffat bland amerikanska och brittiska nazister. Han presenterade sig som ”Erik Hallberg”, en politisk flykting från vänsterdiktaturen Sverige (...) Vittnesmålen ska bli en dokumentärfilm om tillvaron i den amerikanska och brittiska så kallade alternativhögern, ”alt-right”, producerad av den brittiska organisationen Hope not hate. I dag avslöjar Patrik Hermansson sin riktiga identitet, genom denna artikel i Dagens Nyheter och en annan i New York Times. Hermanssons högerextrema alias ”Erik Hallberg” upphör därmed. 

Har härmed något sensationellt framkommit? Nej, jag vill hävda att detta är en tidstypisk media-anka. Hur så? 

För fem år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok om identitärerna, i Sverige och internationellt. Av naturliga skäl vände jag mig till människor som driver Motpol, Identitär idé och andra. En av de första jag hade kontakt med var Daniel Friberg, nu en ledande person i altright-rörelsen. Han var vänligheten själv. Hjälpsam, artig. Vi samtalade mycket länge, han borta i Indien och jag här hemma. Vi talade allmänt om vad den "nya högern" är för något, om Identitär idé som han var den drivande mannen bakom, om Motpol och om den identitära rörelsen i Frankrike. Han gav mig all den information jag behövde. 

Han ledde mig också vidare till andra personer, en del av dem intervjuade jag, som den svenske arkeofuturisten John Järvenpää, redaktören för Nya Tider, Vávra Suk, jag läste och analyserade texter av Jonas de Geer, Joakim Andersen (signaturen Oskorei som numera skriver under eget namn), Alain de Benoist, bloggaren som kallade sig Solguru, Tobbes Mediablogg, Markus Willinger, Guillaume Faye, Michael O´Meara, David Hamilton, Tomislav Sunic, Paul Gottfried, med flera... 

Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag fick fram ett material som gav en rättvisande och tämligen djupgående bild av det som skulle bli altright-rörelsen. Hade jag behövt wallraffa för det? Absolut inte. Daniel Friberg, Joakim Andersen, John Järvenpää, Vávra Suk och andra var mycket tillmötesgående. De bemötte mig aldrig med ett spår av konspiratorisk misstänksamhet. Ändå vill jag tro att de var och är väl förtrogna med min person och mitt författarskap. Att t.ex. närma sig Suk var för mig mycket enkelt, eftersom jag var införstådd med hans pappas mångåriga engagemang i Charta 77-rörelsen hemma i Tjeckoslovakien under de kommunistiska diktaturåren. 

Den mediala anka som Hope not Hate, DN och New York Times släppte var alltså inte mycket att hänga i julgranen. Att träda fram som infiltratör kittlar just de människor som normalt låter sig kittlas av allt skvaller som är politiskt korrekt. Det är billigt och tidstypiskt. För säkerhets skull vill jag tillägga att jag inte utsatts för några obehagligheter från Friberg, Andersen, Suk eller någon annan för att jag skrivit - och ofta skriver - kritiskt mot dem. Så "agent Hallberg" kan nog sova lugn där borta i London.

Hade inte min bok Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism utgiven 2014 varit helt slut hade jag gärna skickat den till DN. Å andra sidan finns den alltjämt att köpa som e-bok.

Det fanns inte en enda morgontidning som ville recensera min bok. Endast Malmöbaserade Kvällsposten gjorde det på sin kultursida. Varför var ingen intresserad? Jag tror jag vet svaret. Min bok var ett seriöst försök att analysera och förstå ett samtidsfenomen som sedan dess vuxit och fått större inflytande. Fast utan wallraffande och agent-beteende blir intresset svalt.

Nu lämnar vi ankorna åt sitt öde och fortsätter att, i lugn och ro, utforska politiska miljöer vi vill lära oss mer om. Hope not Hate har inte erbjudit mig någon sådan kunskap.