lördag 16 september 2017

The Savage Rose: Woman & ett minne från Montmartre Jazzhouse i Köpenhamn

Nya cd:n med Savage Rose
Det kanske minst danska av alla danska samtida band heter Savage Rose. Det är ytterst välbekant. Sångerskan Annisette har haft sin magiska röst i ett helt vuxenliv. Gruppens historia kan man läsa här. Den är inte mindre magisk på nya skivan. För att kunna höra ett spår där får vi vända oss till Woman, och därför stå ut med en hel kavalkad av pk-bildsättning. Man kan blunda och bara lyssna.



En tidigare sång, Wild Child, kan man se och höra i en konsertinspelning, jag rekommenderar den:




Det är naturligt om vän av ordning nu frågar sig varför jag lägger ut detta. Förklaringen är mångbottnad. För det första har jag sedan tidigare tonår, gruppen debuterade på 1960-talet, följt Savage Rose, köpt deras skivor, njutit Annisettes sång, för det andra har de varit intimt förknippade med det som en gång i tiden var en vänsteraktivists kulturella referensramar och syn. Det märkliga däremot är att de hela tiden varit värda uppmärksamhet, också många och långa år efter den epoken. Ja, jag talar i egen sak. Det gör man i en blogg, där den personliga rösten alltid är viktigare än massbeteendet (det är därför min kommande bok heter Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden).


Foto: Astrid Nydahl
Bandet har också haft några av dansk musikkulturs allra största som medlemmar. Jazztrummisen, den riktigt tunga medlemmen, hette Alex Riel. Honom plåtade Astrid på Montmartre när vi var där och lyssnade till en saxofonist från New York, Tivon Pennicott (och som ni ser var rörelsemönstret minst sagt intensivt).


Andra medlemmar var Anders Koppel och hans broder Thomas Koppel. Anders dog 2006 och utan hans ledarskap blev ansvaret Annisettes. Allt om gruppens dåvarande och nuvarande medlemmar kan man läsa här.

***

Och om jazzkonserten, som var en minnes- och hyllningskonsert till Dexter Gordon, skrev jag redan vid hemkomsten, men texten publiceras för första gången här:

Vi hade stöd för benen, våra steg var inget att yvas över. En utfärd med handikappades stödgrupp, en käpp och ett armstöd.
Vi gick vägen ner, trapporna upp, bussen in och tågen av.


Foto: Astrid Nydahl

Allt vi visste var att Tivon Pennicott väntade på oss i en gränd, bara några meter från Gothersgade.

Dexter Gordons änka talade till oss. Hon talade över tid och rum och berättade vad Köpenhamn betytt för honom. 

”Many of Gordon's peers gravitated to Copenhagen, Denmark, a city full of jazz clubs, thick with talent, and with a public hungry to hear this new form of American classical music. In every way imaginable, life in Copenhagen was easier for Gordon. He had access to a deep pool of talented players to collaborate with, many of them on — or nearly on — his level. Plus, Europeans generally viewed jazz musicians as the artists that they were and felt themselves to be, not as purveyors of youth-corrupting race music, as was the case in some parts of the U.S. While in Copenhagen, Gordon was able to record continually. He was lucky in that regard.”

Pennicott lyfte honom över tidsgapet, han stod där nu på scen, mitt i september en mycket varm kväll med oss vid borden. Han hade med sig veteranerna, denna kväll kallade de sig The Great Danes; Alex Riel, Mads Vinding och Søren Kristiansen. Vi åt till deras musik,vi drack till den, vi rördes och fötterna följde rytmen som tårarna följde melonkolins mollackord.

På stan dagen efter, andra amerikaner på besök. En kvinna, vars tröja säger: ”Work hard, dream big”, jag tar det till mig men konstaterar att de stora drömmarna är en selfie på Rådhuspladsen och en guide med paraply.

Espresson dricker vi ur pappersmuggar. Utan den hjulförsedda resväskan stannar turistindustrin. Välmående duvor i rännstenen kuttrar som klichéer, paraderna av turister, klädda som klichéer även de.

Är musikens inre rum och källare äkta trots fukten och de pustade fasaderna oäkta? Inga frågor är lätta, oavsett hur de ställs. Köpenhamn slungade oss denna kväll tillbaka till 1971. Dexter Gordon spelar på Montmartre. 2016 står Tivon Pennicott där, det är den första hyllningskvällen till Gordon. Poesin är ibland lika enkel som ett glas vin eller en väl tillagad måltid. Poesin kan inte bortförklaras, den finns allra längst inne i de vrår som kan kallas mänskliga. 



2 kommentarer:

Steen sa...

Ja, hun debuterede i 50 erne, og inden Savage Rose, var hendes stemme lige så fantastisk

https://www.youtube.com/watch?v=WR-0ZsAv2uU

https://www.youtube.com/watch?v=WfOuRm23qY4

Hun er stadig en politisk idiot. Hun har hyldet enhver diktator sinde Hoxha og Castro. Navnlig Albanien var hun entusiatisk for

Thomas Nydahl sa...

Ja Steen, visst är hon en politisk idiot, alternativt analfabet. Nog minns jag henne från Albanien/Hoxha-åren. Men hon är lik förbaskat en fantastisk sångerska. Det är vi överens om.

Tack för Annisette & Dandy Swingers - Stay With Me Baby och You Were On My Mind

Hade jag ingen aning om, riktigt fint!