Bevarande eller förstörelse?

Foto: Astrid Nydahl

Vad är värt att bevara? Frågan svirrar genom luften i en civilisation som främst utmärks av ett genomgripande förstörelse- och förnyelsesyndrom. Är den ens värd att besvara? Ja, den måste alltid besvaras. Varje dag och i alla avseenden.

När de västerländska städerna raserades bara några år efter andra världskriget - då de återuppbyggts ur de bombade grusmassorna - var det säkert många som kände vrede och förtvivlan. De var min föräldrageneration och jag minns just deras vrede när stora och viktiga delar av Malmö jämnades med marken; hela Lugnet, det kanske berörde dem mest, liksom andra stadsdelar och kvarter (filmfolket påminner alltid om Kvarteret Korpen, det gör de rätt i). Så skedde i hela västvärlden.

Vi som var efterkrigsbarn hade också turen att få bo i mycket enkla, ibland torftiga, men alltid billiga lägenheter. Det var inte bara rivningshus som erbjöd den möjligheten. Gamla Väster i Malmö där jag själv hamnade med mina vänner, på Jöns Filsgatan, erbjöd massor av sådant boende. Men bort skulle det! Och idag finns det inte några lägenheter - varken billiga eller dyra - att hyra för unga människor som vill ut ur boet.

Var inte de gamla kvarteren värda att bevara?

Vad är värt att bevara av föregångarnas litteratur, bildkonst, musik, teater, arkitektur... vad är ens värt att tala om idag när den bestämmande nihilismen och cynismen griper tag i allt den kommer åt? Sedan länge har vackra skånska stadsmiljöer förstörts av de marodörer som bygger, förvaltar och tjänar pengar på galleriorna. Jag mår illa när jag från mitt hem på andra sidan vägen ser hur C4Shopping förstört finaste jordbruksmark och därtill ett kulturhistoriskt viktigt område (men det är krämarna som är nuvarande ägare av Hammarshus som ligger bakom hela spektaklet).

Kan vi åtminstone bevara den här mannens sånger ett tag till?