måndag 4 september 2017

Alternativa medier? Vad är alls läsbart?

Foto: Astrid Nydahl
När det lanseras en nättidning med namnet Samhällsnytt (efterträder Avpixlat) tror man att redaktörerna somnat vid datorn. Ett sådant namn leder tankarna till en informationsskrift från Försäkringskassan eller Migrationsverket. Namnet är så hopplöst att man nästan inte vågar tro på något av innehållet. Det enda som inger någon form av förtroende skulle i så fall vara att Jonathan Friedman blir en av de nya krönikörerna. Vågar man hoppas att antisemiter och andra mörkermän från föregångarens redaktion och krönikekrets inte finns med?

Foto: Astrid Nydahl

Nu förstår ni att jag tänker börja den här veckan med några ord om så kallade "alternativa" medier. Så mycket till verkliga alternativ finns det egentligen inte. En publikation som Fria tider är en förolämpning mot varje läskunnig person. I den hugger man på första bästa bete. Språket är ibland pinsamt men för det mesta bara medialt slappt, som en kvällstidning ungefär (eller som Avpixlat-krönikörerna ofta var).


Foto: Astrid Nydahl

Egentligen behöver man gå till Samtiden och Nyheter idag för att finna något som ens är värt att kallas medier. Samtiden är, som det brukar heta, "SD närstående". Den nye chefredaktören Dick Erixon är medialt erfaren och besitter både tankens kraft och behärskar skrivandets hantverk. 

Eftersom Samtiden betecknar sig som socialkonservativ förstår man också hur anknytningen å ena sidan, och den publicistiska friheten å den andra, ser ut. Jag läser när jag behöver, det blir inte varje dag. Nyheter idag hade samma halvofficiella anknytning till SD en gång i tiden men är idag mest av allt Chang Fricks egen skapelse. Med krönikörer som Peter Springare och Katerina Janouch har man försäkrat sig om en plats i den alternativa världen.


Foto: Astrid Nydahl

Jag kunde nöja mig med att nämna dessa ovan beskrivna. Men jag vill gärna lägga till några andra, här i Sverige utkommande. Vad ska man till exempel säga om Det goda samhället? Man kan konstatera att en av medarbetarna heter Mohamed Omar. Hans krönikor och artiklar (samt numera också små filmer) om islam, islamism och extrema rörelser från den miljön, är unika. Kunskapen är självklar hos Omar som har egen erfarenhet av dessa ämnen, och hans vassa penna är det alltid intressant att läsa.

Andra som man med fördel kan läsa då och då är Ledarsidorna.se och Invandring och mörkläggning. De är inbördes väldigt olika men erbjuder båda pusselbitar till förståelsen av vår samtids problem.

Annars är det väl mest några enstaka bloggare som intresserar. Facebook är en icke-värld för mig. Liksom alla de andra tjattermedierna, som Twitter, vars idé jag aldrig begripit. Vill man ha andra "alternativa" medier får man gå utomlands eller läsa svenska kvalitetstidskrifter som Axess och Fokus. Med fördel tar man vägen över Danmark innan man hamnar i England eller andra länder.

Och ändå vill jag påstå att de verkliga alternativen finns i litteraturen. Ibland, men alltmer sällan, i den samtida, men alltid i den klassiska.



1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Ja, svensk samtida skönlitteratur erbjuder väl inget av det som de medier du nämner. Men jag har kanske missat något, i så fall får du vägleda mig, Thomas. Svenskt kulturliv i stort lider av en syrefattig konsensus som jag upplever det. Exempel på vettiga bloggare finns, t.ex. Jan Sjunnesson men honom har du nog redan räknat i den intressantare kretsen. En annan är Paulina Neuding. Gamla medier är inte att räkna med idag, t.ex. är Sydsvenskan mer eller mindre oläsbar.