Christa Wolf hade rykte om sig att vara Partiets kvinna. Hon sades tjäna och leva gott. Var det så. I romanen ger hon en helt annan bild. Hon är övervakad. Säkerhetstjänsten Stasi har koll på varje steg hon tar. Utanför hennes hem parkerar bilar med två män i. Deras ögon ser allt. Hennes hem är också rent fysiskt, in över trösklarna övervakat.
"Idag, det visste jag, vore det ännu för tidigt. Men skulle jag veta när det är så dags? Skulle jag någonsin finna mitt språk?" frågar hon på första sidan. Jag har en stark känsla av att tiden rusade ifrån henne. Det blev aldrig dags. I DDR kunde/vågade/förmådde/orkade hon inte tala. Hennes fria språk fanns inte. Det är med all säkerhet en efterkonstruktion. Skulle jag klandra henne för det? Absolut inte. Rakt tvärtom.
Men hon bar på en uppenbar rädsla för det fria språket. "Eftersom det var så banalt: Oron. Sömnlösheten. Viktförlusten. Tabletterna. Drömmarna." Banaliteten bestod kanske i att det var så många som fruktade det fria språket, som led av samma saker som hon. "Det skulle väl gå att skildra, men vad skulle det tjäna till?"
Ja, Christa Wolf, det finns anledning att fråga: Vad blir kvar? Om det återstår en enda liten gnutta kunskap räcker det. Om DDR ger oss en insikt i det totalitära tänkandet är jag nöjd. Jag inbillar mig att Wolf menar just det.
*
I september utkommer Christa Wolfs Änglarnas stad (Stadt der Engel oder The Overcoat of Mr. Freud) i översättning av Aimée Delblanc på Norstedts förlag. Det finns alltså skäl att återkomma i ämnet.