Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss

På Brösarps backar 27 juni 2025. Foto: Astrid Nydahl

 

 

”Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott.” Så skrev jag i Solitär i nyspråkets tid (Occident förlag, Kristianstad 2014).

 

 

Jag tänkte då förstås på psykiska sammanbrott. Vad jag inte visste var att mitt hjärta skulle stanna nio år senare, i maj 2023. Det kan jag nu i efterhand betrakta som det verkliga sammanbrottet. Det kunde ha dödat mig och det var också mycket nära. Det som räddade mig var att det fanns sjukvårdspersonal på samma ställe som jag och mitt sällskap.

 

Alltsedan tonåren var jag i hög grad en resande människa. Nyfiken på allt det som inte var ”himma i Malmö”. Världen kom mig till mötes i hemstaden, både bland arbetskamraterna på fabriken och i miljöer utanför den. Men det var först med resorna till Albanien på 1970-talet som jag vågade trotsa risken för sammanbrott. Det var där jag mötte helt nya utmaningar.

 

Rädsla och resor hör inte samman. Konflikter och vänskaper hör inte heller samman. Jag skulle bli mer än sjuttio år gammal innan jag förstod det. Nog hade jag haft konflikter – många gånger under årens gång – som antingen klingat av eller glömts bort. Många av dem av politisk karaktär. Men det var med min allra viktigaste och djupaste vänskap jag hamnade i vad som kunde se ut som en banal konflikt, som ändå skulle leda hela vägen fram till en brytning och ett slut på vänskapen. Det jag inte ens i min fantasi kunnat föreställa mig blev verklighet. Var jag skyldig till förloppet? Ja, det var jag. Men vi var trots allt två skyldiga! Ändå fick jag ensam bära den tunga bördan.

 

Skulle jag symboliskt talat nu göra bäst i att stanna hemma? Ja, det fanns inget val.

 

Rent fysiskt hade jag stannat hemma sedan hösten 2018. På våren det året gjorde jag min sista utlandsresa, då till Manchester och Liverpool. Min allt sämre hälsa fick mig att dra den enkla slutsatsen att det var slut med sådant.

 

“Solitude is presence, not absence.” Så skrev Patrick Lane i What the Stones Remember

 

Lanes ord kommer för mig när jag skriver. Så har jag nog alltid betraktat det solitära livet. Om man inte är närvarande i det är man inte solitär utan ensam. Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss. Så vill jag inte leva, inte ens när jag avstår resandet och vänskapen. Jag vill närvara. Jag vill vara nära. I stillhet.

 

Även om det tar emot kan jag lära mig att leva med detta nederlag. Det kommer att ta lång tid och det kommer att göra ont. Men ställd inför en situation jag varken kan blunda för eller förändra, får jag vara så ödmjuk att jag böjer mig för den och accepterar nederlaget. 

 

“John Daniel recalls, with honesty, flamboyance, tenderness and true regard for his father's life, his own journey toward manhood” kunde man läsa om den bok jag fick i gåva för många år sedan, Rogue River Journal.

 

Kan jag eller någon annan i detta vårt land tala om manlighet på det sättet? Jag har under de gångna årens läsning av denna amerikanska litteratur funderat mycket på vad som skiljer dem från oss. När nu det nakna våldet exploderade myndighetsvägen under presidentens beskydd, slog det mig med kraft att mycket som legat i historiens rötter, vilande så att säga, på ett ögonblick blottas och blir levande igen.

 

Konflikter och vänskap kan läsas också mot en sådan bakgrund. Män kan förolämpa varandra. Män kan bruka våld mot varandra. Men jag kan, stående bakom en gardin, betraktande allt som sker i det samhälle och den värld som omger mig, hoppas på ny kraft i vänskapen. Om det misslyckas kan jag bara återvända till Patrick Lanes ord. Utöver dem finns bara tystnad. Ensamhetens tystnad.

 

(Ur ett manus under arbete)