 |
| Foto: Hideo Matsumoto |
Idag skulle min kära vän Anne-Marie Berglund ha fyllt 74 år.
Anne-Marie Berglund. Breven, livet, litteraturen. Förord till boken Sedan möttes vi i Paris.
”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)
Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med.
Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna. I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000:
”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.”
Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens.
Hennes brev var som bäst i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på erotiska och andra äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.
”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet.
Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.” Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”. Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av.
Det är så självklart att det nästan inte behöver sägas: dessa fasansfulla, av betongen förmedlade oljud, var starkt nedbrytande för henne. Ämnet tog stor plats i vårt brevsamtal, eftersom hon hade starkt behov att ventilera det. Eftersom jag själv flytt Malmö när jag var runt trettio, visste jag vad hennes helvete lät som. I Malmös förorter lät det alltid så i lägenheterna. Den lilla lägenheten blev för henne då en form av tortyrlåda. I alkoholen fann hon vila och tröst. Men också en förbannelse och förstörare. Vi hade samma typ av förhållande till vinet. Jag visste av egen erfarenhet vad vinets tröst är för något, men också vad det kan ställa till med. I sina mest destruktiva stunder kunde jag inte alltid förstå hur jag - med endast ord som verktyg - skulle bistå henne. Men av något slags respekt har jag valt att inte mycket och inte allt för utförligt citera sådana helvetespassager ur hennes brev, även om de förstås förekommer.
Som ett stråk genom hennes brev gick känslan av mörker och misslyckanden. Jag fick ibland känslan av ett självförakt som var ohanterligt. Men det kunde snabbt bytas i en eufori av tillvarons små glädjeämnen, en utflykt till skogen för bär- och svampplockning, en kopp kaffe med släktingar i Finland, när hon gjorde en av sina många resor för att besöka pappa Arne. Särskilt svårt drabbades Anne-Marie av mamma Ruts död. I och med den förlorade hon sin viktigaste samtalsvän. Men förlusten av Jacques, som låg långt bak i tiden, präglade henne ända till slutet. Han var en ständig referens och ett levande minne i våra brev.
I mina valda avsnitt ur breven finns det mycket som är utelämnat. Det handlar om tunga inslag i vardagen, liksom svåra avväganden i relationer, både privat och i livet som konstnär och författare. Ändå förekommer det ju saker som kan te sig oväntade. Det har, självklart, varit svåra avväganden i redigeringsarbetet. Vad ska finnas med, vad inte?
Under 2019 kom det vid många tillfällen signaler om att hon mådde mycket dåligt. Hela det sista årets brev citerar jag ur i denna volym. Ett dokument, skrivet den 22 mars 2019, kan uppfattas som ett testamente, men det blev aldrig bevittnat. Hon inleder det med att säga att hon inte mår bra och att hon "är rädd att lämna allt i denna oreda". De personer som nämns i dokumentet fick inte ärva henne. Det gripande är, att hon sist i det skriver: "Tack mina vänner och förlåt min djupa trötthet".
När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare liksom vår korrespondens blev glesare, men jag förstod inte allvaret i det som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:
”Idag har Hans[1] hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”
Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:
”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)
Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!
[1] Hans Boij, född i Vasa 1939. Debuterade som poet på Bonniers förlag 1965. Han har givit ut en omfattande mängd tegelstensvolymer med anteckningar, aforismer, dikter och annat i Författares Bokmaskins regi. Hans var en mångårig vän med Anne-Marie. Ofta gick de tillsammans på café eller utförde olika ärenden tillsammans. De sista åren var han hennes viktigaste hjälpare och stöd, trots egen hög ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar