De seriösa

 

"De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Symposion Samlade skrifter, band 3, översättning av Lars Bjurman).

Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang" och sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtat från tv-rutan, datorskärmen eller som följt med som bagage från barndomshemmet (många i min föräldrageneration röstade på socialdemokraterna, för så "har jag alltid gjort", reflexen följde dem hela livet).

Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då? Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som bara orkar läsa. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå. Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.