Ungdomsåren kom tillbaka med Claes Stagell

 

Min bäste vän i ungdomsåren, Claes Stagell, kom på heldagsbesök från Malmö.

 

Vi fann varandra under högstadiet på Kronborgsskolan, vi var väl runt 14 år då. Varje lunchrast gick vi hem till lägenheten där han bodde hos sin mamma, lyssnade på någon Frank Zappa-LP, lärde känna varandra allt bättre.

 

När vi blev 17 hyrde vi en trerummare på Jöns Filsgatan 18, Gamla Väster i Malmö. Det blev början på vårt vuxenliv tillsammans. Omodernt, gasspis, bara kallvatten, toa i trappan.

 

Vi växte ifrån varandra runt 1975, men Claes hann vara med och se mina två första barn födas, Mikael 1973 och Malin 1975.

 

På nästa bild, tagen runt 1971, sitter Claes i ett av våra fönster på Jöns Filsgatan, på gårdssidan av huset.

 

 

***

 

Här en text ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan, hämtat ur ett kapitel om bland annat åren på Jöns Filsgatan:

 

1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb. Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop. Mest släpare vi oss fram mellan de olika stationerna; den grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis (som hette Jan-Eric Fjellström, 1951 – 1999, och var en mycket speciell gitarrist och Malmöprofil som spelade med många av de stora artisterna, som Mikael Wiehe, Peps, Totta Näslund och Björn Afzelius. I egen rätt spelade han blues, vilket också blev den framträdande genren på hans cd See You in Hell Blind Boy. 

 

Efter hans död släpptes dubbel-cd:n Till och från en blå man, där många av Sveriges bästa artister gav honom sin hyllning. Skivan innehåller också flera nummer skrivna och framförda av Fjellis) och Valda bodde, hemma hos Lars Hejll på Hyregatan (han är självlärd grafiker och konstnär född i Helsingborg 1947, i Malmö kanske mest känd för sina skivomslag till Mikael Wiehe och alla affischer för Folkfesten och andra arrangemang).

 

Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan, där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv, men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen och framkallade både aggressioner och irritationer.

 

Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna efter arbetet som scenarbetare på Malmö Stadsteater. Vi arbetade på olika håll under några år, men det som förenade oss på Jöns Filsgatan var tiden bakom scen på Nya Teatern. Vi byggde scenen till så vitt skilda pjäser som Nalle Puh med store, gode Tommy Nilsson i huvudrollen och Stellan Agerlo, Annika Lundgren och Teddy Rhodin i gänget, och Hamlet med Åke Jörnfalk i huvudrollen som spelade mot Betty Tuvén, vi spelade kort vid köksbordet medan pjäserna pågick, skrattade, drack kaffe, om vi inte hade enkla statistjobb som jag själv i Nalle Puh.

Halvar Björk gjorde flera uppsättningar under den tid vi arbetade där. Nils Poppe skulle behöva en egen berättelse. Hans tid på teatern – med återkommande gästspel - var en makalös och intensiv tid av spex, bortdribblingar och mästerligt skådespeleri. 

 

Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra. Claire Wikholm var en av dessa som jag minns bäst och så förstås Kristina Kamnert. Marianne Weséns ansikte ser jag framför mig.

 

Det var ett märkligt liv vi levde. Vi försörjde oss med olika jobb. Flera kvällar i veckan arbetade vi på Nya Teatern som scenarbetare. Men både min vän Claes och jag var också dagpappor för små barn. Det var ju en tid när det redan fanns många ensamstående mammor som ville "bryta könsmönstren" som det hette. 

 

De sökte alltså unga män som barnskötare dagtid. Jag passade en flicka ute vid Jägersro och hade lång väg från Gamla Väster dit, men det var en fantastisk tid. Sanna som flickan hette blev ett litet prov på det liv som skulle komma, eftersom min äldste son föddes redan 1973. Lägenheten på Jöns Filsgatan blev en mötesplats, människor kom och gick.