Förtärd av sjukdom, tröstad hos Pessoa

När nu sjukdomen sakta förtär mig mot ett skoningslöst slut återvänder jag till böckerna som kanske betytt allra mest för mig. Fernando Pessoa inte minst!

Innan vi fick den kompletta svenska utgåvan av Orons bok brukade jag läsa i den här engelska versionen. Den är så vacker att jag gärna vill visa den här igen. Och så gjorde den hans bok tillgänglig för mig, ty trots Lissabonresor mellan 1983 och 1998 har jag, av både medicinska och andra skäl, aldrig lärt mig portugisiska. Jag hade förstås den första svenska utgåvan sedan många år, men sakta öppnade den sig i sin helhet!

 

Två Pessoa - den första och den senaste, kompletta utgåvan, inklämda i bokhyllan mellan en fulladdad Canetti, Camus och lite Platon. Så kan det se ut i en parodi på bokhylla, i kvarteret där narkotika säljs helt öppet, om man skulle behöva. Resten av min Pessoa-samling gick till människor som ville plocka.

***

Idag kan inte bussarna köra den vanliga vägen. Några trappor bort från vårt hem sprängdes en bomb klockan tre inatt. Polisen har fortfarande spärrat av gatan. Jag vet att det kriminella avskummet bor här också, sett dem med egna ögon. Det gör mig bara ännu mer beslutsam att leta hus långt bort från stan.

***

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”