Nyårsafton, och sedan tystnad...

Grekisk restaurang i Aberystwyth, Wales med utsikt över Cardigan-bukten. Foto: Astrid Nydahl

 

Vi kommer till vägs ände. Flaskan är tom. Pengarna är slut. Vänner dör. Hemmet förloras. 

Sjukdomarna är det enda kraftfullt närvarande, de visar vad vägs ände konkret betyder.

2023 blev det värsta året i mitt liv. Inget som hände de föregående 70 åren kan ens jämföras med det.

Om hjärtslag var symboliska blev de för mig ytterst konkreta när de upphörde.

Jag önskar ingenting annat av det nya året än en så skonsam flyttning som möjligt, och sedan tystnad...

Inte ett ord... inte om att 2024 skulle bli "gott"

Foto: Astrid Nydahl

 

 Om det nya år som börjar inom kort säger människor "gott nytt". Jag vill inte höra ett enda ord om det. Hur skulle 2024 kunna bli ett gott år? Det tror man möjligen om man sovit de senaste åren. Säger inte krigen och massakrerna emot det, så att det ekar mellan kontinenterna? Säger inte krigsherrarnas och islamisternas framfart emot varje sådan önskedröm?

Realisten vänder sig om efter lärdomarna. De finns men man måste veta vad man letar efter.

 

Rader som skrivna för oss, just nu

London, julen 2015. Foto: Astrid Nydahl

 

I takt med att jag stelnar

och knäna låter som medar mot grus,

får också mitt språk tukt,

deformeras, återuppstår, förblöder.

Jag skulle kunna bygga hus

med slaggstenen som blir över.

 

(Ur Att dikta av Stig Sjödin)

 

Sista vändan med vin och öl

En pub i Birmingham 2012. Foto: Astrid Nydahl

 

In my early 20s my first novel was published, and for a few years I felt like I had cracked the code. Perhaps I could actually make this work. Writing by day and drinking at night – a seductive combination for someone who wanted to be seen but didn’t dare to reveal his true self. Could it get any better? I had always kept my jar of emotions firmly shut. Writing and drinking cracked it open and I felt free.

Gunnar Ardelius, The Guardian 27 december 2023 

När alkoholismen vaknade för en ny period av drickande var jag redan i mycket dålig form, mest fysiskt efter hjärtstoppet och felaktig medicinbehandling, men också psykiskt.

 

Min dödslängtan kunde bara växa. Det var som om en återhämtning var omöjlig. Så skulle den förbli.

 

Mitt mörkertal kan inte beskrivas i siffror. Mitt mörkertal är i själva verket ett tillstånd, både på en plats och i en kropp. Min hjärna kontrollerar självsvåldigt detta tillstånd. Min makt finns bara över vinglaset. Om jag tömmer och fyller på det genast är jag glasets fånge. Skillnaden mellan en vindrickare och en alkoholist är att den senare låter glaset härska. Glaset bestämmer, alkoholisten följer snällt med.

Den outbildade polisen och jag

Klippa vid havet i Aberystwyth. Foto: Astrid Nydahl

 

Poliskontroll på vägen hem. Astrid fick blåsa och visa körkortet. Den unga konstapeln tyckte vår bil knattrade. Är det hål på avgasröret borde verkstaden ha upptäckt det, sa jag. Jag vet inte, svarade han, den unge konstapeln och tillade Jag är ingen expert på bilar. 

 

Jag själv då? Jag vet inte ens varför det ekar och knarrar i bröstkorgen. Min kännedom om mig själv är i alla avseenden lika bristfällig. Men så ställer jag mig inte heller på sjukhuset och låtsas undersöka andra.

 

Hezbollahs raketer mot Rosh Hanikra i dag

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra, mitten av 1980-talet.
Jag samtalar med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

 

Ur The Times of Israel strax före lunch i dag onsdag:

 

IDF says it targeted Lebanon source of rocket fire at Rosh Hanikra

 

Following the rocket barrage from Lebanon on Rosh Hanikra, the IDF says it targeted the source of the fire.

 

It says the Iron Dome intercepted some of the projectiles, while the others landed in open areas. Hezbollah had claimed responsibility for the rocket fire.

 

Fel i kommentarfunktionen

 Till alla som skrivit kommentarer.

Jag ber så mycket om ursäkt att jag haft kommentarfunktionen felaktigt inställd. Nu ska minst 90 kommentarer finns utlagda.

Min hjärna är skadad och jag gör många fel varje dag. Det kunde jag konstatera vid morgonens sjukhusbesök.

 

Upptäcker ni andra fel kan ni skriva direkt till mig och meddela: thomas.nydahl@gmail.com

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser, band ett och två (Atlantis, översättning av David Sprengel och med förord av Jan Stolpe)

Foto: Astrid Nydahl

 

Rousseaus Bekännelser är förstås en klassiker. Men de utgåvor som funnits på svenska har varit ofullständiga av en rad olika skäl. Den jag själv hade i bokhyllan kom i Forums pocketserie 1973 och innehöll de första sex böckerna. Atlantis utgåva omfattar hela verket, från första till tolfte boken.

Rousseau brukade i min bekantskapskrets betecknas som en av de verkliga inspiratörerna till de olika totalitära ideologierna. I motsats till Voltaire som hyllas för själva upplysningstanken och det rationella, talade man om Jean-Jacques Rousseau som en primitivist som dyrkade tanken om "den ädle vilden". En av hans skarpaste kritiker var Hannah Arendt. Kort kan man säga att han helt enkelt gjordes ansvarig för mycket av terrorn i den franska revolutionens kölvatten.

 I Internet Encyclopedia of Philosophy kan man till exempel läsa:

“Contemporary Rousseau scholarship continues to discuss many of the same issues that were debated in the eighteenth century. The tension in his political thought between individual liberty and totalitarianism continues to be an issue of controversy among scholars.”

Nå, Bekännelser är något annat. Jan Stolpe skriver i sitt förord:

”Vid olika tillfällen yttrar Rousseau vid den här tiden att det var ett enda stort misstag att han alls blev författare. Skrivandet har gjort honom olycklig och lett till förföljelser, inte bara från myndigheter, präster och andra maktinstanser: hela omgivningen vill tilldela honom en roll som är falsk, och förväntningstrycket uppfattar han snart som ett målinriktat och aktivt intrigerande: ’min plats var icke den, som människor anvisade mig.’ Så kommer hans spekulativa tänkande att steg för steg ersättas av personlig apologi. Det viktigaste uttrycket för denna är förstås Bekännelser.”

Jag har här inte för avsikt att skriva en recension av verket, därtill är min kunskap om Rousseau alltför liten. Men jag vill uttrycka en stor tacksamhet över att det i Sverige finns ett förlag som ger ut verk som detta. Tidigare fick vi Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe, och sedan också dessa bekännelser. 

 

I dessa verk finns det avtryck av mänskligt tänkande och agerande som både inspirerar och stämmer till eftertanke.

Låt mig i alla fall ge ett litet smakprov på hans stil. I början av tredje boken skriver han om hur hans "upphetsade blod" fick honom att göra saker som kanske inte var särskilt förnuftiga:

"Min upphetsning växte ända därhän, att jag, då jag icke kunde tillfredsställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i ett tillstånd, i vilket jag jag skulle åstundat vara hos dem."

Nå, att vara blottare var sannerligen inte en uppskattad egenskap, inte då och inte nu heller. Så han blir förstås angripen av en man med sabel, och när mannen kräver honom på en förklaring har han inget svar. Rousseau kan bara böna för sitt liv:

"Jag bönföll honom i bevekande ton att ha medlidande med min ungdom och mitt tillstånd, berättade, att jag var en ung främling av förnäm härkomst, vars förstånd hade omtöcknats, och att jag hade rymt från föräldrahemmet, emedan man ville inspärra mig..."                                                                    

Köpenhamn - som jag längtar till undantagsstaden

Foto: Astrid Nydahl

 

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade. Undantagsstaden i hela mitt vuxna liv, undantaget från allt annat och banalt, också nu när jag försöker skapa mig en ny inre människa efter hjärtstoppet.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

 

Och jag hade velat sitta ner med den här legendariska bloggaren - som jag mötte i Köpenhamn senast och för sista gången 2017 -  och fråga honom hur i hela friden han kunde hamna på Rysslands sida i Ukraina (och dessutom starta sin kampanj mot covid-vaccin): 

Foto: Astrid Nydahl
 
 

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia med henne som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna, eller bara slinka in på Copenhagen Jazzhouse (som inte ens finns kvar sedan 2018, då man uppgick i nya klubben Alice, som ligger någon helt annanstans). Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska litteraturskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

Thomas Bernhard – ett möte – ett samtal med Krista Fleischmann (Svenska Thomas Bernhardsällskapet, översättning av Jan Erik Bornlid)

 ”Alla husen lutar, men gardinerna hänger rakt” (ur boken)

 

Hur börjar man läsa en bok vars omslagstext är satt med en av de fulaste typsnitt jag någonsin sett, och som sedan visar sig ha en inlaga tryckt med blå (stencilblå!) brödtext? Det gör det inte lätt. Jag köpte boken full av iver och glädje. En aldrig tidigare översatt samling intervjuer, samtal, nu på svenska av mästaren Jan Erik Bornlid som försett oss med så många av Bernhards böcker genom åren. Rena julafton! Ändå måste jag lufta min stora besvikelse. Att det är Studio Liljemärker som står bakom formgivningen gör inte saken mindre förvånande.

 

Nå, nog om färg och form. Det Bernhard har att säga i sina svar till Krista Fleischmann är ju innehållsmässigt viktigast. Det är inte texter i berhardsk mening, det är muntligt framförda tankar. Många ”inte sant” och liknande uttryck, men det är också i det som det autentiska framträder.

 

Ämnena är givna, och de framträder osorterade i de miljöer där samtalen äger rum. Att Thomas Bernhard stortrivs i det klimat Mallorca, på olika orter, erbjuder, han får helt enkelt lättare att andas, framgår tydligt. Men de äger också rum i Wien och Madrid. Tidsmässigt sträcker de sig en bra bit över 1980-talet.

 

Självklart rekommenderar jag boken till läsning, trots den allt annat än tilltalande formen.

 

Anders Wikström, Billnäs, Finland är död

 

Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika nu berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.

 

Genast kom tre ord för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen. Där fanns det ingen el och inget rinnande vatten. Men där fanns friden och friheten, tystnaden och stillheten. Jag skulle tro att det var den viktigaste platsen i Anders liv.

 

Som yrkesman hade Anders sin plats på Fiskars. Han bodde och levde i Billnäs med hustrun Eivor och sönerna.

 

Senast det nu var Fars dag hade han sitt barnbarn på besök. Till en cd-skiva med Billie Holiday dansade hon jazzbalett för honom och han brast ut i lovsång över livets skönhet, när han berättade för mig. Men då hade han nyligen blivit ensam, sedan hustrun avlidit.

 

Anders och jag förde en tät dialog om litteratur och film, men också om politik och existentiella frågor. Han var liksom jag själv en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, framför allt de som gällde kulturhistoria och sociala omständigheter. Den islamistiska massakern i södra Israel 7 oktober blev för oss båda en chockerande insikt kring judehatets ständiga närvaro i historien. Skuggorna från Förintelsen kom åter att hänga tunga över oss.

 

Inte sällan hade Anders lagt med tidnings- och tidskriftsklipp i judiska ämnen. Att han läste Judisk krönika var en självklarhet.

 

Han var därtill en gynnare av svenska småförlag. Jag har hört fler än en sådan förläggare berätta om ”en man i Finland som köper allt vi ger ut”. Den glädjen, att få skicka böcker till Anders Wikström, hade också min son med sitt förlag, liksom poeten Hans Boij (också han avliden i år) som fick alla sina tjocka böcker beställda av Anders.

 

Filmer i stora lådor kom vid flera tillfällen med posten. Anders hade en kännedom om enskilda filmregissörer jag aldrig hört talas om. Mycket av det han skänkte var amerikanskt, och alltid av högsta kvalitet. Men där fanns också djupa källor från Japan och Italien, två av alla de okända jag alltjämt botaniserar i. Omöjliga att värdera är dessa gåvor.

 

I alla avseenden var Anders Wikström en äkta humanist. Det handlar om en livshållning, inte något man skryter med. Livshållningen innebär inte minst hur man kan orientera sig i livet, så att meningen framgår både av handlingar och intressen.

 

När Putin-fascismen med sitt militära angrepp på och invasion av Ukraina blottade ännu en djup kris i vår samtid var ämnet självklart för Anders. Våra diskussioner om Rysslands framtid och krigets innebörd för såväl Finland som Sverige var många.

 

Med Anders död har jag förlorat en vän med vilken den dagliga kontakten skänkte både mening och rikedom. Om det ekar tomt i huset i Billnäs, så ekar det tomt också här hos mig i Skåne. Mycket tomt.

 

Vila i frid, käre Anders.

 

Thomas Nydahl, julafton 2023.

 

Julafton i tvåsamhet. Maten, dryckerna, julgodiset

Foto från Åhusstranden: Astrid Nydahl

 

Julafton för två. Kan det vara något? För oss är det bästa tänkbara julafton. Inget hojtande, inga lekar, ingen högljudd musik, inga säckar fulla med julklappspapper.

Julafton för två betyder en timme med julsånger, en lång samtalssittning vid julbordet till vilket jag lagat det mesta av maten. En gång i tiden var mina köttbullar av nötfärs dyrkade av barn och barnbarn. Vi äter dem själva i år, tillsammans med min brunkål, traditionellt gjord med både sirap och soya i. Prinskorvar vill jag ha med skinn, det är i år endast Coop som sålt sådana, alla andra är skinnlösa parodier.

Hela veckan före jul tillagade vi mat, julgodis, kakor och annat. Astrid kokte kolor och knäck, mycket populära julgodis som alla får en liten påse med sig hem av (Lars Vilks fick alltid sådana påsar till sina gömslen) och därtill gör hon Mozart-kulor och bakar en speciell saffran-krans - i flera exemplar - med goda ingredienser.

Två mycket små flaskor julöl från Bolaget blir det till maten. Ingen snaps.

Efter maten blir det vila, och sedan (minst) en långfilm. 

Detta räcker för årets julafton. Snart nog är också den glömd, överröstad av sjukdomar, operationer och andra behandlingar. Människans liv är ytterst sällan en fest, men vi vill gärna att dagens julfirande ska vara undantaget.

 

Annus Horribilis - politiskt och personligt

Öland, Södra bruket, för så många år sedan, att jag bara minns den svåra vintern som Astrid fångade så fint med många bilder.

Annus Horribilis är ett mycket passande uttryck som jag kan använda i dag. Ni vet alla vilken drottning som gjorde det känt i modern tid.

Flera för mig och Astrid viktiga människor har lämnat jordelivet. Alldeles nyligen Matts M. som var Astrids vän i 44 år (och som jag blev bekant med för 29 år sedan). Inger Callmer dog alldeles för ung, vår gemensamma vän, gift med Göran som vigde Astrid och mig.

Jag kommer alltid att minnas Hans Boij som blev en kär vän i många år. Hans många och tjocka samlingar fyller en hyllmeter här hemma. Vår hyresvärd Lars Hansson dog i september. Han var vår trygghet i tjugo år! 

Eva B. Magnusson var en av de första poeterna jag publicerade på mitt förlag. Det skedde på 1990-talet. I februari avled hon.

Min egen död den 9 maj var förstås det värsta som hände på privatplanet. Att de återupplivade mig har jag många gånger ställt mig frågande inför.

De massakrer som utfördes av islamister i södra Israel var ur mitt perspektiv årets absolut värsta brott. Det ledde fram till den massdöd vi nu bevittnar i Gaza och att historien vände den 7 oktober i båda dessa nationer kan väl ingen förneka. Vid sidan av Putinfascismens fortsatta övergrepp i Ukraina, är dessa våldshandlingar det gångna årets värsta plåga, både politiskt och personligt.

Jag vill tacka alla er läsare för det gångna året. Ni är väldigt många och att ni ens öppnar min blogg för att läsa gör mig ödmjuk och tacksam. 

 

God jul i år?

 

Jag avstår från käcka jul-hälsningar i år. De flesta av er vet varför.

 

En julhälsning bör alltid vara uppriktig från min sida. God kan julen inte bli i år, varken från det privata/personliga eller det samhälleliga/politiska perspektivet.

 

Putin-fascismen fortsätter mala ner Ukraina som land och folk.

De palestinska islamisternas omfattande massaker på israelerna den 7 oktober kastar sin stora, domedags-skugga över Gaza och inget tyder på att den militära metod som används av Israels förste-gangster skulle vara framgångsrik. Inte ens USA:s högsta ledning tycks tro det längre.

 

För min egen del slutade livets normalitet helt den 9 maj, då mitt hjärta stannade. Allt sedan dess är dagar och nätter mardrömmar. Smärtorna avlöser varandra i samma takt som inflammationerna. Både livslusten och glädjen är helt borta.

 

Ovanpå allt avled vår hyresvärd i september och vi blev uppsagda från vårt hem, i vilket vi bott i 20 år. Att hitta ett nytt ser hittills omöjligt ut (om man inte vill bo i en förortslägenhet, vilket jag vägrar).

 

Så, en god jul alltså? Nej, men jag önskar er fridfulla helgdagar med god mat och dryck, utan säckar fulla med konsumtionsvaror och prylar. Kort sagt: God helger och ett bättre 2024.

 

Er Thomas

 

Astrids julbild är tagen vid Storforsen

Krigen jo, men de är en sak för sig. Leder inte till uppror eller framsteg

Mobilfoto i strandskogen: T.N.

 

Om någon sätter sig på mig reagerar jag med våldsamt motstånd. Annars vore jag en feg fähund.

Om någon satt sig på ett helt folk gör det i bästa fall uppror. Men det sker endast i undantagsfall. Varför? För att den som härskar är starkare, har bättre vapen och för att det folk man satt sig på bara har sin massa men saknar både ledning och beslutanderätt.

Nej, det är inga undantagsfall jag tänker på. Iran sedan prästväldet infördes är ett sorgligt och magstarkt exempel.

Det nya Ryssland med Putin-fascismen vid makten. De ryssar som skulle kunna göra uppror har lämnat landet.

Palestina under Hamas. Palestina under Abbas. Dömda till social, ekonomisk och kulturell undergång. Vilka arabländer har alls brytt sig sedan 1948? Krigen jo, men de är en sak för sig. Leder inte till uppror eller framsteg.

2023 är ett år som slutar lika mörkt som det pågått. Mörkret är det enda ljus vi har.

 

Gröna bibelns medlöpande skuggor

Kanaldistriktet i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Jaga bort [den dåliga handlingen] med en bättre – den som var din fiende kan bli din nära vän! (Ur den gröna bibeln, 41:34)

Dagligen blir vi påminda om att den gröna bibelns trupper, inflyttade också till vårt eget land, gömmer sig i skuggor av lögner och bortförklaringar.

Vi blir påminda varje dag. Vi ruskas om vid varje avgörande, särskilt våldsam händelse, sedan somnar vi om och glömmer.

Riksdagskvinnan Zinaida Kajevic i Malmö blev brutalt påmind under en demonstration. I sitt tal sa hon: "Civila palestinier ska inte straffas för Hamas terrorhandlingar.” Hennes ord var 100% relevanta och korrekta. Men i Malmö säger man inte så ostraffat. Gröna bibelns folk härskar där, mentalt men också fysiskt, liksom i tusentals andra små och stora städer. Visst är de våra nära vänner!

Lärdom? Nej, det tror jag inte. Lärdom är för människor som lärt sig något. Inte för de sovande.

 

Antalet läsare av bloggen

 

Den senaste tiden har jag grubblat mycket på hur många läsare jag har kvar i bloggen. Eftersom jag inte har kvar Statcounter-räknaren kan jag bara se det fåtal som registreras direkt i anslutning till ett inlägg (synligt bara för mig). Det är ett så litet antal att jag övervägt att stänga bloggen vid nyår.

Så började jag studera bloggens olika tekniska sidor och kom till statistiken. Skärmdumpen ovan visar att jag haft 26.657 sidvisningar under november, och hittills i december hela 13.104, vilket indikerar en sammanlagd siffra i närheten av novembers.

Hittills i dag 280. I går 689. Och sedan jag startade hela två miljoner 669 tusen 589. Hur är det man säger? Man tar sig för pannan och fortsätter blogga. Varje dag!

Jag har en särskild plats för Imre Kertész

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…" Imre Kertész: Dossier K. – en självbiografi (översättning av Ervin Rosenberg)

Jag har en särskild plats för de översatta böckerna av Imre Kertész, Thomas Bernhard och Montaigne. Det är hyllan bredvid sängen, och den ska jag ogallrad ha med mig när jag flyttar. I den finns också Vilhelm Ekelunds böcker och Camus dag- och anteckningsböcker, och förstås E.M. Cioran. På översta hyllan finns Nietzsches samlade verk.

De mörka tankarna? Nej, de i verklighetens villkor förankrade. Mörker har jag i överflöd, det har jag haft i hela mitt liv. Men det litteratur kan göra med mig är något helt annat. Den kan nämligen höja blicken, hjälpa mig finna nya perspektiv. Göra oss glada? Nej, inte alls, men läsningen i sig rymmer sådana element.

Något av det ryms i de citerade orden ovan, när längtan efter erkännande också kunde riktas mot diktaturen (många författare fick i dessa länder det ultimata erkännandet då de kastades i fängelse).

"Vilket tarvligt ställe, universum"

Foto: Astrid Nydahl

 "Lämna mig ensam kvar i rummet, med ett stort lugn i mig själv.

Vilket tarvligt ställe, universum."

Fernando Pessoa, från Pessoas sista dagar och dikter i översättning av Henrik Nilsson

Sängliggande tänker jag att Pessoa alltid har hunnit före mig. Han har satt ord på det jag känner och erfar. 

Veckan som leder fram till julhelgen kunde inte ha börjat sämre. Utan möjlighet att vara frisk i rörelse kan jag inte ta mig an mina viktigaste uppgifter. Fast å andra sidan skulle jag inte ha hittat en ny bostad nu. Det får antagligen anstå. Första veckan 2024 blir det nystart.

Krigsherrarna, både i Mellanöstern och i Ryssland/Ukraina, uttalar sig varje dag med samma arrogans och förakt om sina offer.

Här hemma skvalpar det alltmer hörbart från ankdammen. Några genuina rörelser är det aldrig tal om, bara skådespelsskvalp som ska göra intryck på den pöbel som letar efter nästa "förebild" att följa.

Efter måndag följer tisdag. Tja, vi får de om det blir så.

Stormen Babet i oktober - besök vid ett av de skadade kustställena

 

I går, lördagen den 16 december, vågade vi oss för första gången ut till Åhus-bryggan. Mycket av det stormskadade är upptaget på land, där det legat och torkat i snart två månader.

När vi står där ute kan vi inte ens föreställa oss det som hände. Hur föreställer man sig en storm om man satt hemma i trygghet medan den rasade? Bilderna - tagna av Astrid Nydahl - skvallrar kanske ändå en del om konsekvenserna.

Minnen av en turné på 80-talet

 

Ernst Blomstrand, multiinstrumentalisten i David Lindleys anda, och jag satte ihop ett program utifrån mina två böcker Malmö Blues(1983) och Sången om saknaden (1986). Den senare gav namn åt föreställningen. Här har vi just avslutat på Ystads Konstmuseum, där chefen Jan Thorsten Ahlstrand överlämnar fina tackaffischer (har inramad i sovrummet fortfarande).

Bilder som denna slungar mig tillbaka till tiden före tabletterna, panikångesten, fetman och ledan. Var jag ännu en levande människa? Ja, och resande, läsande, skrivande. 

Allt är förgånget, också nuet.

 

Minnen av en nyfödd på Sevedsplan

 

Mamma Ylva och mormor Sabina med nyfödde Thomas. Utanför enrummaren på Rasmusgatan 6, Sevedsplan i Malmö. Året är 1952.

Minnen är inte bara privata, hämtade ur familjealbumen. Minnen av Sevedsplan är i högsta grad politiska.

Sevedsplan var en arbetarstadsdel. Därifrån cyklades det till Malmös fabriker varje tidig vardag. För 30 år sedan blev stadsdelen ökänd som knark- och vapenkriminalitetens främsta bas i Malmö. Ingen vågade sig dit, inte ens polisen.

Nu lär det ha klingat av. Man ser ibland idylliska reportage i pressen om "hur bra" det blivit på Seved. Jag förhåller mig skeptisk, eftersom jag vet att det ljugs av malmöeliten om det mesta. De har betalt för sina lögner.

 

Minne från Malmö 1979

 

Det var ett turbulent år, 1979. Vi bodde bara ett stenkast från min barndoms Lorensborg och fick vårt tredje barn. Det är henne jag håller i famnen. Jag hade börjat på Komvux, skulle läsa in gymnasiet för att sedan gå vidare till universitetet i Lund. En rast blev jag uppringd av Ulf R. Johansson på Kvällsposten som berättade att de skulle nystarta kultursidan. Ville jag med på resan? Det ville jag. Från den dagen skrev jag om litteratur, det blev min försörjning. Men jag fullbordade Komvux, där jag lärde mig några fler engelska glosor och skrev en uppsats om albansk historia.