onsdag 10 augusti 2022

Rännstenen som kollektiv kultur

Knott Rigg. Foto: Astrid Nydahl
 

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna  och benen fulla av tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med reklamparader på fula kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden (sina egna, inte hundarnas) och jag möter mig själv i skyltfönstren. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

 

1 kommentar:

elina sa...

Och jag möter bara pensionärer, de svenskar som byggde landet och nu har flyttat långt från stan där det inte längre går att leva. Några unga familjer som flyr på helgerna och förbättrar stugan för året runt boende.Inte en bråkmakare, de hittar inte hit till slutet på vägen.
Jag är i en stuga vid havet, men snart går flyget hem tillbaka till verkligheten.