Steg upp klockan 9.00 med darrande händer.
Leslie Jameson i The Recovering:
“Whenever I was drunk, I could tell you exactly why I drank (…) Drinking was self-escape or else it was self-encounter, depending on the story I was telling myself.”
Och:
“Whenever I was drunk, the stakes where huge – all those capital-letter feelings. My darkness was the darkest. Outside outside: so true I wanted to say it twice.”
Varje missbrukare – av alkohol, narkotika, receptbelagd medicin mot panikångest – känner igen sig i dessa ord. Men vad hjälper det? Inte ett dugg. Vi vet alla att vi flyr från oss själva – eller vill konfrontera oss själva. Vi vet också att vi tror oss vara i ett mörker ingen annan känner. Och ändå är det vårt gemensamma mörker. Och insatserna är lika höga, oavsett vilka de är. De kan vara ekonomiska, psykiska, sociala – ja, de kan beröra varje aspekt av livet, och det gör de.
”The first day of my second sobriety, I crashed my friend´s car into a concrete wall.” Jamison menar det konkret men jag läser det också mot den känsla som erövrat mig; det är meningslöst att vara nykter, det kommer att sluta med en krasch. Jamison försökte verkligen göra det rätta, att bli nykter igen – och den där dagen skulle vara den första på resten av hennes liv. Varför krockar hon då vännens bil, skulle hon inte få ett bättre liv? Jamison skriver:
”But sobriety didn´t work like that. It works like this: You go to work. You call your friend. You say: I´m sorry I crashed your car into a wall. You say you´ll fix it. Then you do.”
Alltså: mer konkret handling, att i handling visa att man kan agera nyktert, också efter en sådan händelse. Handling istället för vackra ord, det som missbrukaren är så bra på. I klassisk stil: ”Jag lovar…”, ”Nästa vecka ska jag…”.
Men alla vet att de vackra orden saknar bärkraft. Har man sagt att man ska ordna en sak, så gör man det!
