Hon lägger på flera ställen in texter från andra böcker hon skrivit, som för att visa exempel ur stora delar av den palett som är hennes liv. Men det är allt det nyskrivna som ger en autentisk, självbiografisk bild av en kvinna som betytt mycket för den svenska diskussionen om föräldraskap och barnuppfostran under många årtionden, och som just därför blir det intressantaste och bästa i den mer än 600 sidor tjocka boken. Den vackra omslagsbilden av en ung Anna Wahlgren som mamma, är för övrigt tagen av hennes halvbror, fotografen Stig T. Karlsson.
Hon debuterade 1968 med en novellsamling och åren därefter kom en strid ström av romaner och novellsamlingar, de allra flesta på Bonniers förlag.
För de flesta av oss blev hon synonym med Barnaboken, som kom ut första gången 1983, och den har sedan i olika upplagor sålt i en halv miljon exemplar bara på svenska. Det visar, om inte annat, att ett stort antal föräldrar ville lyssna till hennes erfarenheter och råd. Hon hade fött och fostrat nio barn, där borde enligt enklaste logik finns massor att ösa ur.
I den nya boken finns mycket av denna erfarenhet formulerad i ett nutidsperspektiv. Barnen är sedan länge vuxna med egna yrken, karriärer och öden. Barnbarnen är många.
Det finns en stark smärtpunkt som färgar avsevärt i boken, och det är när dottern som kallade sig Felicia Feldt (endast förnamnet är hennes, efternamnet hennes pappas) gav ut Felicia försvann, en skoningslös anklagelse mot mamma Anna, och som med tiden visat sig innehålla allt från det Anna själv kallar ”hittepå” till rena skandalavsedda lögner och terapiframkallade skenbilder. Leif GW Persson sa, att boken ”är det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text.”
Anna Wahlgren blev nästan krossad av den. Hon hämtade sig så småningom och skrev vad som kan beskrivas som ett utförligt svar, med Sanning och konsekvens, en icke-roman (2012), den blev norpad av nyfikna på kulturredaktionerna men fick endast ett par recensioner. Åsa Lindeborg på Aftonbladet använde den som ett våldsamt angrepp på Wahlgren. Konsekvent och lågt av Aftonbladets främsta maktfaktor som skrev sådant som bidrog till Benny Fredrikssons död. Fortfarande svär hon sig förstås fri.
I starkast minne efter läsningen står ändå de olika avsnitten om äldsta dottern Sara Danius, Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare. Det blir en berättelse som tar sats i hennes barndom, berättar om hennes liv och gripande följer henne den sista biten till döden.
Under många år levde Anna Wahlgren i Indien tillsammans med sin hjärte-son Vito, hans fru och de två barnen. Skildringen av slutet på den relationen är så smärtsam att läsa. En historia om bedrägeri, grov stöld och inte minst ett svek så stort att det är svårt att begripa.
Ändå är det kärleken och livsglädjen hon främst vittnar om. Som hon gjort i bok efter bok genom ett långt skrivande liv.
Vill man förstå Anna Wahlgren ska man inte lyssna till skvallerpressen – den får sin välförtjänta lusing i boken – man ska istället läsa hennes egna ord. Livstycken är det självklara valet.
