”Jag har alltid misstrott berättelser som, helt plötsligt ’tar slut’.” (Ur Samtal med Duras)
Kan man få för mycket av Marguerite Duras? Svaret är ett entydigt nej, det kan man inte.
Inte heller av samtalsböcker med henne.
Redan 1989 utkom Vardagens ting (original 1987) i översättning av Katarina Frostensson, i vilken Duras samtalar med Jérome Beaujour.
Leopoldina Pallotta Della Torre är en italiensk journalist som 1987 till 1989 samtalade med Duras. Intervjun publicerades som bok i Italien 1989 med titeln La passione sospesa och utgavs 2013 i Frankrike med titeln som boken är översatt från av Kennet Klemets: La Passion suspendue.
Nog hade den titeln prytt den svenska utgåvan bättre än den torrt sakliga den nu har.
Nå, har man läst Duras så vet man hur ämnen, teman och berättarteknik ser ut. Kanske är det mest fascinerande med henne just det återkommande. Jag tänker på Ivar Lo-Johansson som sa att en författare skriver en enda bok, och gör det gång på gång, om och om igen. Det ska inte uppfattas nedlåtande, utan tvärtom som ett faktum. Det gäller inte minst Duras.
Boken är ovanligt förnuftigt upplagd, utifrån ämnesrubriker. De talar om barndomen, åren i Paris, vägen till en litterär stil, textanalys, litteraturen, kritiken, ett persongalleri, filmen, teatern, passionen, en kvinna och platserna.
Man kan konstatera att det var Älskaren (1982) som gjorde Duras vida känd och läst. Också filmatiseringen, gjord av Jean-Jacques Annaud 1992, och med Jane March som den unga flickan, blev en stor succé trots alla de invändningar Duras själv hade. Det finns fler filmer som Duras är skaparen av, sådana där hon inte själv medverkar men sätter sin mycket djupa prägel på, inte minst Hiroshima mon amour, från 1959 i regi av Alain Resnais och manus av Marguerite Duras. Om den säger hon i boken:
”Det var Alain Resnais som ringde mig en dag. Jag visste inte ens att han tänkte filmatisera det. I varje fall försåg jag honom med alla anvisningar och idéer, han följde dem och assisterades av mig. Godard var en av de första som lade märkte till att filmen, det syns genast, framför allt är min.”
Att säga att alkoholen spelat en betydande roll i hela Duras vuxenliv är sannerligen ingen överdrift. Ämnet har sin självklara plats i Leopoldina Pallotta Della Torres bok, men det står inte i vägen för de konstnärliga resonemangen:
”Numera känner jag alkoholen på samma sätt som man känner en människa (…) Jag slutade första gången 1964, sedan började jag om igen efter tio år. Jag har börjat om och jag har slutat tre gånger tills idag.”
Och:
”Alkoholen förvandlar ensamhetens spöken, den ersätter ’den andre’ som inte är där, den fyller hålen som gröpts ur i oss en gång för länge sedan.”
I Vardagens ting, som utkom i Frankrike två år tidigare än boken jag här talar om, finns ett utförligt, fördjupat resonemang om alkoholen och dess sjukdom, bl.a. säger Duras där, att hon blev alkoholist genast hon började dricka, och att det stegrade intaget gick från kvällen, ”sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timme.”
Hon avslutar resonemanget med att säga, att en ”alkoholistkropp fungerar som en central, en helhet bestående av olika avdelningar som alla förenas genom den fullständiga personen. Hjärnan angrips först. Tanken. Glädjen som kommer av tanken, sedan kroppen. Den intas, dränks sakta in och förs bort – förs bort är ordet”. Bättre än så har nog ingen annan beskrivit alkoholismen, denna vansinniga sjukdom som gör att man slutligen förlorar sin identitet. Det är en kunskap som varje alkoholist besitter – men kanske inte alltid är medveten om.
Marguerite Duras var en i högsta grad politisk människa men hon misstrodde all form av politisk litteratur. Hennes ställningstaganden var starka och klara. Men några partiintressen hade hon inte sedan hon lämnat kommunistpartiet, i vrede och vämjelse mot inte minst Sovjets invasion av Ungern 1956.
I boken sammanfattar hon med en mer radikal känsla:
”Jag tror inte på något längre och att inte tro kan leda till denna ’handling riktad mot all makt’, det enda möjliga svaret på bankernas oligarki, på den falska demokrati som styr över oss.”
Skrivandet är det centrala, förstås. Duras är en sådan författare som, till skillnad från dagens av ”ny typ” som de kallats, åsidosätter allt för att kunna skriva med total närvaro och inte låta sig störas av något. Hon säger att hon länge betraktade skrivandet som ett arbete, men att hon nu ”är övertygad om att det handlar om ett inre skeende, ett ’icke-arbete’ som man framför allt når fram till genom att koppla bort allt inom sig, och att låta allt det inom oss som redan är uppenbart sippra fram.”
Även om den politiska litteraturen är omöjlig, menar Duras att litteraturen har en uppgift. På direkt fråga svarar hon:
”Att skildra det förbjudna. Att säga det man normalt inte säger. Litteraturen bör vara skandalös: i dag bör alla själsliga aktiviteter riskera något, sätta något på spel. Poeten är i sig denna risk, någon som, i motsats till oss andra, inte försvarar sig mot livet.”
