Höstmörkret, antecknat...

Hammarsjön i höstblåst. Foto: Astrid Nydahl

Man kunde denna söndag säga som Cioran; "Jag är ingen pessimist. Jag älskar denna hemska värld"(Cahiers 1964), men då hade det varit nödvändigt att också förklara varför höstmörkret också är ett inre mörker. 

Det är en fröjd att både tänka på och drömma om de små barnbarnen. Den fröjden kan inte fråntas oss. I också de omedvetna stunderna finns den där. Men den förmörkas hela tiden av hoten mot vår existens. Barnens lekar och leenden står utanför tiden och mörkret, de kommer inifrån och utgår hela tiden ifrån en älskad värld.

Det dödsdrama som pågår i Syrien förstärker detta mörker. Det finns ingenting som talar till framtidens fördel, tvärtom tycks den förutbestämd för ännu större katastrofer. De kommer förstås också att finnas i västerlänningens liv, eftersom inga nationsgränser och inga beståndsdelar av det förflutna längre har något avgörande inflytande på nuet. 

Vi kan varken blunda eller beskydda. Vi kan inte fly eller fäkta. I själva verket sitter vi fastkedjade vid tidens djupt nerslagna pålar. Vi känner själva jorden skälva i dem, men vi kan inget annat göra än att sitta kvar, som om vi vore frivilliga eller privilegierade.

Samtiden är identisk med mörkret. Samtiden är den svåra värken och smärtorna som hugger oregelbundet.

Dramat som pågår kan få varje människa att överge tanken på kärlek till denna hemska värld. Den och vi är förlorade i samma stund vi lärt oss att betrakta den med minsta försonlighet.