Foto: Astrid Nydahl |
Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.
Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.
Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.
2 kommentarer:
Du får ha hakrem på hatten! Antar att det är senaste "Myrdalsfejden" du tänker på. Nå, gamle kamrat Jan står nog där han står, medan småttingarna dansar i ring runt honom och skriker tillmälen. De är nog snart bortglömda och resterna av den svenska vänstern gräver ner sig i ett identitetspolitiskt (men verkligen inte identitärt!) hål. En del intressanta frågor lär dock hänga kvar även när den här mikrofejden är över.
Trevlig helg!
Tack detsamma!
Björn, jag tänkte mest på de sorglustiga texterna i Clarté, men också på en artikel i Sydsvenskan av Fredrik Ekelund idag. Budskapet där tycks vara "Jag är inte själv så ond"
Skicka en kommentar