Livsvillkoren på en nordnorsk ö under ockupationsåret 1944

Roy Jacobsen: Vitt hav (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

”Mars är den månaden på året som det är minst användning för. Människorna ser solen stiga och låter sig bedras av ljuset, som bara gör vintern synligare.” (Ur Vitt hav)

I fjol sommar läste jag Roy Jacobsens roman De osynliga. Det var en sällsynt stark läsupplevelse. Jag har valt att lägga ut hela recensionen av den boken nederst i denna bloggpost, eftersom den hänger så intimt samman med den nya, alldeles nyss utkomna svenska översättningen av uppföljaren Vitt hav, som utspelar sig på samma nordnorska ö, Barrøy och i samma familjekrets.

Fokus är nu satt på andra världskriget och den nazityska ockupationen av Norge. Året är 1944. Huvudpersonen är Nelly, nu en ung men vuxen kvinna som ska hantera ö-livet mer eller mindre ensam. Romanen är indelad i tre delar. I den första ligger Jacobsens metod och ton väldigt nära De osynliga. Det är korta, kärva prosastycken som lyckas förmedla det hårda livets villkor. I del två och tre händer något annat med berättelsen, som mer övergår i en bekant prosaform som vill famna alla de människor som berörs av händelseförloppet. Men Jacobsson är så otroligt skicklig att han med planterandet av en förlist båt också för in ett dramatiskt skeende och en spänning som håller sig ända fram till slutet.

Det vore mycket dumt att närmare beskriva det. Men det handlar om graviditet och barnafödsel och hela denna vackra process utvecklas mot bakgrund av krigets tragedier. Jacobsens skildring av de nordnorska flyktingarna – från de av tyskarna nedbrända samhällena – är mästerlig. Den luktar och den smakar av smuts, kyla och ensamhet.  Flyktingarna kommer med fartyget Salthammer, en kombinerad valfångare och bankfiskebåt. När romanens Ingrid kommer till fartyget har det redan varit på väg med sin människolast i en vecka.

Också denna gång har Jacobsen fått en mästerlig översättare i Staffan Söderblom. Och jag undrar om det inte också kommer en tredje del. Jag skulle hälsa den mycket välkommen. Större än så här blir knappast den moderna skandinaviska litteratur som vägrar gå i navelskådandets och kroglivets ledband.

***

Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.