Är Sverige en muslimsk teokrati?

Foto: Astrid Nydahl

”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist” (Carl Rudbeck, ur Islam och liberalismen)

Hur lär vi oss av tidigare epoker i historien? Under mycket lång tid fanns det ett mantra som i relation till den nazistiska förintelsen av judarna löd: ”Det får aldrig mer hända”. Vem skrev inte under på det? Men vad det egentligen betydde rådde det allmän oklarhet om. Mantrat hördes också på 1990-talet då två gigantiska katastrofer, också de kallade folkmord (eller etnisk rensning), pågick: dels de ex-jugoslaviska krigen, dels massakrerna i Rwanda. Av det som hördes från serbiskt och bosnienserbiskt håll behövde man aldrig tvivla på uppsåtet: att ”befria” Bosnien från bosniaker. 

Från Rwandiskt håll förhöll det sig likadant. Folkmordet på en miljon tutsier var etniskt formulerat: var man tutsi skulle man dö och för dödandet stod landets hutuer. Men kan man jämföra balkankrigen och folkmordet i Rwanda med den nazistiska förintelsen?  Jag är av den bestämda åsikten att man alltid bör studera historien för att kunna hantera framtiden bättre. Det som förenar massmord av det här slaget är att det alltid finns en herrefolks-ideologi i bakgrunden. Man anser sig tillhöra en bättre del av mänskligheten. Det råder ingen tvekan om att det förhöll sig så i de tre nämnda fallen.

Vad detta har med framtiden och vår förmåga att stå islamismen emot är för mig uppenbart. Islamismen är, precis som nazismen, kommunismen och nationalismen en totalitär ideologi som sätter islam över alla andra mänskliga tanke- och livsformer. Icke-muslimerna definieras som kuffar, vilket redan etymologiskt är ett begrepp som är kraftigt nedvärderande av icke-muslimerna. Begreppet har fått en renässans parallellt med den muslimska väckelsen. I hela den ideologi som styr muslimens relation till en icke-muslimsk omgivning finns det en rad instruktiva och/eller vägledande begrepp. Jag ska inte gå in på dem, men vill sammanfatta med det faktum att också i de muslimska länder finns det, historiskt och samtida, ett system av sådana regler som styr icke-muslimens liv.

I västvärlden innebär islamismen ett ständigt framförande av särkrav. Demokratins två pelare av yttrande- och tryckfrihet medger att sådana krav framförs. Men det är stor skillnad att vika undan för dem. Det medför att samhällsförändringen i riktning mot shariaregler förstärks genom små, ibland knappt synliga, steg. När de nått ett visst stadium gör de livet outhärdligt för omgivningen. Det mest anmärkningsvärda är att islam ensamt kommit att spela denna separatistiska roll i invandrarmiljöerna. Varken judar eller romer har ställt sådana särkrav på det svenska samhället, inte heller landets erkända minoriteter. Vad de strider om är att bli respekterade utifrån sina speciella, ofta geografiska, omständigheter, vilket samerna alltjämt gör, inte minst i frågor som rör renbetesmarkerna. Inga andra religiösa traditioner har, sedan de kom till vårt eget land med invandrarna, ställt särskilda, civilisatoriska och politiska krav på det svenska samhället. En eller annan liten sak har naturligtvis kommit upp – som huruvida en spårvagnsförare i Göteborg fick lov att använda den sikhiska turbanen eller inte – men det har handlar om enskilda fall och inte ett massivt grupptryck.

Att stå islamismen emot är att avvisa särkraven. Att säga nej till könsapartheid, könsstympandet av flickor, införandet av shariadomstolar (också i civilrättsliga mål), krav på rätten att bära hijab eller niqab i offentliga yrken (kompletterat med ett totalförbud av burkan), samt inte minst att prejudicerande skärpa alla domar i så kallade hedersbrottsfall. Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. De har tagit med sig en ”muslimsk” kultur till Sverige. Vårt lands politiska klass har med stängda ögon och stor naivitet låtit det ske. Därför måste vi själva, liksom andra europeiska folk, säga stopp och hävda ett minimum av anständighet och civiliserat beteende. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer.