Förkrigstid och politiska bedragare

Spegelblankt vid Östersjön 26 oktober 2016. Foto: Astrid Nydahl

Vi är snart framme i november. Bland de senaste dagarnas telegram tar jag fram några som kanske är viktigare än andra för den närmaste framtiden: USA placerar militär personal i Norge, Storbritannien fraktar stridsvagnar och personal till Estland och Ryssland seglar i Östersjön med krigsfartyg som kan utrustas med kärnvapen.

Så ser det ut, både i dagsnyheterna och i den oro som präglar våra tankar och samtal. Förkrigstid igen.

Är det nödvändigtvis Ryssland och USA-alliansen som kommer att stå för lidande och död framöver i en till synes ofrånkomlig sammandrabbning? Det är möjligt att det blir så, men det finns andra konfrontationer som jag skulle vilja beteckna som akuta.

I USA ser vi hur konfrontationen mellan bedragaren Clintons krets närmar sig ett klimax mot de sociala och politiska krafter som hellre vill bli blåsta av den andra bedragaren, Trump. Hur verklig är denna konfrontation, och hur mycket av den är teater och illusion?

I vårt eget land ställs den politiska klassen ånyo inför det som sker på flyktingfronten, lika hjälplös och handlingsförlamad som 2015 om än på ett till synes annat sätt. Utöver detta skeende rånas folket kontinuerligt på de medel som i normala fall skulle täcka allt det som vi förr betraktade som välfärdssystemets självklara mekanismer: bostäder till de behövande, dagisplatser till de små och skolor som verkligen undervisade barn och ungdomar istället för att mata dem med den nya tidens "normer" och pk-tänkande. Vad sker i en nation där bostäder saknas för en ny generation som vill sätta bo och bilda familj, i en nation där sjukvården tar stryk på grund av extrem överbelastning?

Vi ser hur sprickorna vidgas men är oförmögna att förhindra det.

Människor sätter sina sista hundralappar på politiker som ljuger ikapp med etablissemanget. Med blicken vänd mot Washington hoppas de på Trump som en frälsare och förlösare. I Europa förförs människor av de ungerska, slovakiska, polska, franska och andra politikerna som ”säger sanningen” och ”går emot finanskapitalet”. 

Om man avstår från varje form av analys och nöjer sig med bländverk kan det se ut som "sanningen". Men bakom bländverken pågår något annat. Parollerna döljer mer än de visar. De är i stor omfattning använda i flera tidigare europeiska kriser. Det är sannerligen inte första gången som antisemitism och/eller krigisk propaganda döljer sig bakom förförarnas milda leenden. I det fördolda är det inte huvudsakligen konspirationer som snickras samman utan just konkret, handgriplig politik. Så var det i Tyskland inför den stora slakten, så var det i östeuropeiska nationer sedan Muren byggts och kommunistpartierna konsoliderat sin makt. Så var det på Balkan inför de nya krigen och etniska fördrivningarna. 

Om man tror på högtidstal och lögnimpregnerad propaganda nöjer man sig. Om man så bara för en dag eller två ägnar sig åt att läsa något fördjupande och analytiskt faller spelsystemet samman och man håller hårt i sina sista slantar. 

Historien går hela varvet runt och vi borde kunna lära oss något om förra världskatastrofens slagord och propaganda – vid en jämförelse med resultaten skulle allt krackelera och bli damm inför våra ögon.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:

”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”