Hur många asylsökande kan bo i denna skånska by? Foto: Astrid Nydahl |
“When we are divided unfortunate things happen. A house divided against itself cannot stand.” (Rabbi Jonathan Sacks, 12 april 2016)
Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”.
Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”.
I samtliga dessa fall har
jag betraktat asylsökande som individer. De har inte varit så många vid varje
enskilt tillfälle att de så att säga försvunnit i massan. I och med att jag
också lärt känna en del av dessa människor personligen – och dessutom blivit
fosterförälder till en av dem – har det individuella perspektivet alltid varit
en självklarhet.
Frågan är om man kan bevara det perspektivet idag. Hur ser man
fler än etthundratusen människor i ögonen samtidigt? Hur transformerar man
massan av asylsökande från Asien, Afrika och Mellanöstern till individer? Jag
tror att de flesta av oss har svårt att göra det. Sverige är en liten nation.
Många samhällen i vårt land är alltjämt mycket små och den sociala balans som
funnits i dessa små samhällen har självklart förbytts i obalans om man samtidigt
låtit flera hundra asylsökande bosätta sig där samtidigt.
Regeringen talar om att upp till 80.000 personer ur det gångna årets stora inflöde ska
avvisas därför att de saknar asylskäl. Har dessa personer redan hunnit få sin
sak prövad individuellt?
Jag fann följande uppgifter på Migrationsverkets
hemsida om asylrätten:
”Asylsökande
är den som tar sig till Sverige och ansöker om skydd (asyl) här, men som ännu
inte har fått sin ansökan avgjord (…) Sverige har skrivit under FN:s
flyktingkonvention. Det betyder bl.a. att Sverige ska pröva varje persons
ansökan om asyl individuellt. Enligt
flyktingkonventionen, svensk lag och EU:regler är du flykting om du har
välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av: ras, nationalitet,
religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet
till viss samhällsgrupp.”
Vidare läser jag:
”Du som söker asyl måste berätta för Migrationsverket vem du är.
Det är ditt ansvar att styrka din identitet. Det betyder att du ska visa
handlingar som styrker vad du heter, när du är född och vilket medborgarskap du
har. Handlingen ska dessutom vara försedd med ett foto och vara utfärdad av
behörig myndighet (…) Kan
du inte visa sådana handlingar direkt när du söker asyl är det din skyldighet
att skaffa fram sådana handlingar så fort som möjligt. Under väntetiden kommer
du därför att få i uppdrag att skaffa fram identitetshandlingar. Det
betyder att du aktivt måste arbeta med att klarlägga din identitet till dess
att den är fastställd.”
Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?
Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?
Utifrån
det jag finner hos Migrationsverket i kombination med daglig information, kan
jag konstatera att de flesta marockanska pojkar, afghanska, etiopiska eller
somaliska unga män, afrikaner från olika nationer på den kontinenten, albaner
från Albanien eller Kosova, andra Balkanfödda som bosnier, makedonier eller
serber, och ytterligare andra asylsökande egentligen saknar rätt till asyl. I
individuella fall, relaterade till de regler som Migrationsverket anger, finns
de förstås. Det är politiska eller kulturella aktivister som kan behöva skydd.
Men det är aldrig hela folk som "behöver"eller ska uppmuntras
till att förvänta sig det. Särskilt inte nu. De flesta nationer på jorden har
problem. Miljoner människor är bottenlöst fattiga, utnyttjade, förslavade. Hela
nationer lider av galna despoters påfund. Det är väl ingen normalbegåvad människa som förnekar det. Men:
Sverige kan inte lösa alla dessa problem. Det är en naiv, obildad och farlig
föreställning som orsakar split och osämja.
Bland de
arabiska folken kan saken se annorlunda ut. Men om hela landsändar av Syrien
och Irak avfolkas därför att alla de boende där sökt sig till Tyskland och Sverige för att få
asylrätten prövad uppnås ingen som helst lösning. Det har två skäl: för det
första kan en arabisk, muslimsk kultur aldrig smälta samman med den svenska,
lilla nationens sekulära grund, och för det andra är
det inte ett skandinaviskt lands plikt att reda ut resultatet av sekteristiska,
huvudsakligen religiöst grundande, inbördeskrig. Sverige kan bistå med medel i dessa
länders närområden och med expertis vid återuppbyggnaden, men aldrig med att ge
hela landsändar asyl.
Detta är några preliminära tankar. Ni får gärna bidra i
kommentarfältet.