"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."
Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur
Sammanfattning av sönderfallet från
1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag
återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur
nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han
Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och
när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:
"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."
Man
skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma
sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte
fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte
alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed
presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten
träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska
tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.
"Om
ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå,
dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från
den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum
när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som
tyranner."
Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:
"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar