måndag 15 september 2014

Liv, demoner, skrift

Foto: Astrid Nydahl



Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst.

Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna. Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt.

Christine Angot
Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande.

Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse. För att minnas. För att berättas.

Den franska författarinnan Christine Angot säger i en tidningsintervju att hon är "född med en demon i huvudet". Är det en sådan demon - orsakad av vad? - som också finns i mig och som varje dag tvingar mig att skriva mitt liv?

Angots romaner handlar om hur galenskapen tar form i en människa som levt i ett grymt förhållande till sin far. Jag andas in hennes tanke och ryser när jag tänker på hur jag själv präglats och hur jag sedan också präglat mina egna barn.

Sjukdom går inte alltid att bota, allra minst galenskapen. Att tygla den kräver sin skrift.