”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”
Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i nyutgivna
samlingen Smagen af stål. Här finns,
som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i
poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå
vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv.
Att själv födas,
att leva i en relation med föräldrarna, att drabbas av kärleken och erotiken,
att själv bli förälder och senare se mor och far tyna bort, utmed den väg som
inte sällan passerar fysiska sjukdomar eller demensens tomhetsland, för att då
i spegeln konstatera att man ändå är sig rätt lik.
Tafdrup säger senare i
dikten att hon erfar alltings närvaro, och att det bakom hennes ögon finns ”själar
från förr” och att deras närvaro i viss mening är evig, som vi alla i dödens
bottenlösa förlopp.
Ändå är det den eviga närvarons
motsats som präglar Tafdrups nya samling. Den berättar om förlusterna i våra
liv. Kärleksförlusten. Den mellanmänskliga förlusten. Tiden då man i sitt
vuxenliv erfar förlusten av föräldrar och generationskamrater. Och det är i
meditationerna kring förlusten samlingen har sin styrka. Här finns det mycket
svarta parallellt med en humor som bara kan finnas i livserfarenheten. Bokens
tidiga dikter hör dit, som i den inledande Stadier
på livets vej där en tredje person – älskarinnan – kommit in i samlivet,
och gjort något oförlåtligt; hon har krossat sockerskålen som ärvts av
mormodern, har satt märken i en bok som krossar illusionen om att diktaren
lever i det hon ”stålsat troede var mit hjem”.
Också i dikten Ørering
finns förlusten beskriven med en distanserad humor som insikten om vem man
själv är när man står mellan två män i sitt liv; av den ena har diktaren fått
örhängena (på ett torg i Rom!), och när de går sönder måste hon be en annan man
reparera dem. Det är just han å andra sidan väldigt bra på: ”han er god til at
reparere ting,/ et helt liv har han repareret mit liv,/ holdt mig gående med,/
men oftest uden øreringe.”
När
det metalliska, som klang eller smak, kommer in i dikterna sker det som en påminnelse
om dagar som är levda. De finns i strängens vibration, i själva tonerna, som
slagen mot sten eller ”metallet dybt i jorden,/ det meridiane center” och i
krigen. Just det avsnitt som diktar kring krigen berör starkt i sin enkelhet
och rättframma serie frågor och önskemål så smärtsamma att de nästan inte går
att läsa (”Vask blodet væk, send små kister.”). Så gestaltar sig också våra liv.
Som
alltid när man läser en ny diktsamling av Pia Tafdrup vet man att den inte går
att avsluta med att slås ihop. Den får ligga öppen, den får locka till ny
läsning och eftertanke. Att de framtida läsningarna skulle framkalla samma
tankar är inte sannolikt, därför att hennes dikter är så levande,
motsägelsefulla och öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar