Louise Zeuthen: Krukke. En biografi om Suzanne Brøgger (Gyldendal)

Suzanne Brøgger på ferie i Chiengmani sammen med 
veninden Marayat Rollet-Andriane 1961. Bild ur boken.

Hur skriver man en biografi över en människa vars hela författarskap präglats av det självbiografiska? Det är förstås ingen lätt uppgift, och den blir definitivt inte lättare av att föremålet för biografin ställer krav som biografen till att börja med finner svåra att förstå, Suzanne Brøgger vill nämligen att den endast ska omfattade hennes första 40 år och att såväl make som dotter ska uteslutas ur berättelsen. Nå, Louise Zeuthen finner en metod och idag föreligger arbetet klart: Krukke. 

Jag tror att metoden kan ses allra tydligast i det mycket långa kapitlet Den franske forbindelse, där hon egentligen gör något helt annat än skriver biografi. Hon citerar och hon monterar hela brev mellan Suzanne Brøgger och hennes tidige älskare, den franske diplomaten Phillipe Baude. Han var 31 och hon 15 när de möttes och deras relation – vilken framför allt tycks ha varit en erotisk historia i ord och handling – kom att vara i många år. Kanske kan man rentav säga att det var denna bundenhet vid en äldre man som Suzanne Brøgger kommer att kalla frigörelse. Bundenheten tar sig inte minst masochistiska uttryck för henne. Hon erbjuder honom sin kropp och han svarar att han ger henne allt han har: ”… hele min kærlighed, al min sæd, hele min pik.”

Nå, efter dessa dryga hundra sidor erotik kommer Zeuthen in på andra sidor av föremålets liv. Det som gör mig förbryllad är att vissa kapitel inte innehåller ett enda ord utan bara bilder ur Suzanne Brøggers arkiv, som i Femme Fatale. Ty det är i arkiven hon givits fria valmöjligheter. Det finns så oerhört mycket man kan säga om den här boken. Den både bekräftar myter och ifrågasätter dem. Den både bekräftar Suzanne Brøgger själv och ifrågasätter – nej, inte henne men kanske hennes berättelse. Ty det är vad som finns kvar när allt kommer till kritan: ett liv som är en berättelse, en myt som gestaltats av en enda människa.

Hade biografin haft möjlighet att följa sitt föremål fram i tiden hade något annat också lagts till berättelsen, det är jag övertygad om. Har man följt författarskapet hela vägen och inte bara blivit en anhängare av Fräls oss ifrån kärleken, hade man också sett hur den brøggerska frihetsrevolutionen stelnat i en sexualliberal gest som backade inför AIDS-realiteterna (se Efter orgien, på svenska 1991). 

Så småningom skulle också Brøgger, trots otaliga lysande essäer och artiklar, framstå som en allt mer småborgerlig röst från det Danmark som okritiskt tror sig kunna leva i ett mångkulturellt idealsamhälle samtidigt som islamismen tränger undan alltmer av demokratiska ordningar, mördar i allt större skala och därmed ställer de öppna samhällena inför utmaningar lika stora som de Europa ställdes inför på 1930-talet.  

Brøgger tar numera inte debatter som hon gjorde under "de första 40 åren" (begreppet lånar jag från biografins uttalade begränsning); hon nöjer sig oftast med att förnekande ansluta sig till en socialliberal dogm om att allt ordnar sig. Men som bekant gör det ju inte det ens i demokratier.

Därför hoppas jag att Zeuthen en dag fortsätter biografin från år 41 och framåt, och att den inte nöjer sig med långa brevutdrag utan också på ett djupare plan analyserar och resonerar. Det vore det bästa man kunde göra Suzanne Brøggers liv och gärning i ett Skandinavien som i så hög grad - på gott och ont, mest på ont - präglats av frihetsideal som i sitt släptåg också haft ansvarslöshet, egoism och politisk blindhet.

Inspirationskällan till fotot ovan: Gabrielle d'Estrées and one of her sisters, konstnär okänd.

I Politiken säger Louise Zeuthen:

»Der er nogle ting i Suzanne Brøggers historie, som vi i vores kultur kan lære omkring frigørelsesprojektet. Vi er ikke færdige med at evaluere det endnu. Hvad fik vi ud af det? Var det for omkostningsfuldt? Ideen om, at vi kan frigøre os fra alt og blive fuldstændigt lykkelige, frie mennesker, fejlede. Det gik ikke sådan med frigørelsesvisionerne. Og spørgsmålet er hvorfor, og hvad vi kan lære af det i dag. Brøgger har altså et meget mere komplekst og nuanceret blik, end man før har regnet med«.