tisdag 16 september 2014

Åsa Linderborg talar klarspråk om orsak och verkan

Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonbladet:
"Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna. Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna. Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år. Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna. Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina."
Det är, så vitt jag kan förstå, tämligen mitt i prick som samtidsbild: just den tidning där Linderborg själv är kulturchef går i spetsen för en pjunkjournalistik som bygger på billiga uttryck för "kärlek" - inte sällan i form av dyrkade kändisar och intellektuella - som ska betraktas som "motbilder" i en tid av sociala spänningar och motsättningar. Men inte ens Linderborg vill uttala eller nedskriva det farliga I-ordet, eller ens det mer lätthanterliga F-ordet. Det är förstås hennes problem, men det gör mig glad att se en analys som i varje fall drabbar med sin klassmedvetenhet och sin självklara markering mot det politikens gäng som gjort vad det kunnat för att göra de fattiga än fattigare och de eländiga allt eländigare. Det bugar jag mig för.

4 kommentarer:

Anonym sa...

thomas,

ja, det är synd att hon inte förmår komma längre än till klasskampsnivån…

bortom den börjar ju såväl den gemensamma utgångspunkten som den eventuella gemensamma lösningen -

d v s verkligheten; lika mycket som man kan värna sina arbetsvillkor och sin "klass", kan man värna sitt språk, sina traditioner, sin historia. dessa ting är dessutom ofta själva förutsättningen för de kollektivavtal etc man vill behålla.

allt gott

einar a

Stefan Lundin sa...

Mycket av svårigheten att skapa jobb i Sverige hänger ju samman med en oerhörd konkurrens från Asien och Latinamerika som ökat arbetsutbudet dramatiskt. Det sätter press på lönerna i västvärlden som för att kunna konkurrera måste bli ännu bättre på det mesta vad gäller teknisk nivå och forskning. Men även på dessa områden tar tillväxtländerna in på oss. Vi måste ändå glädjas att allt flera får det bättre världen över och kan ta sig ur fattigdom och misär.

Om vi tar Sverige för sig så uppvisar endast två branscher någon tillväxt vad gäller jobb, dels den omdebatterade privata vårdsektorn som i dag har 11 000 företag med i snitt 15 anställda och dels gruvindustrin som fått en ny boom i samband med tillväxtländernas behov av metaller.

Vad gäller de 32 största bolagen inom exportindustrin kom alldeles nyligen statistik från Teknikföretagen på att de sedan 2006 har minskat antalet anställda i Sverige med 16 000 och ökat med 180 000 i utlandet. Vi har alltså en fortgående utlokalisering av företag och jobb. Investeringarna går oss helt enkelt förbi. Ofta är det lönsammare för företagens ägare att sälja sitt bolag innan det har vuxit sig stort. Ett exempel på det var när amerikanska Lexmark köpte svenska Readsoft, ett företag som gör programvara och i dagarna köper Microsoft upp en svensk speltillverkare, Minecraft.

Samtidigt med denna åderlåtning går den svenska skolan ner i kvalité vilket visas i Pisa-undersökning efter annan. Om man inte kan vända denna trend måste vi se pessimistiskt på framtiden för Sveriges del.

Anonym sa...

Vad gäller ÅL får man väl med ordspråket konstatera att även en blind höna kan finna ett korn./Arvid Bengtsson/

Inre exil sa...

Tack till er alla tre, med tre väldigt olika - och därmed breddande - synpunkter på detta! Uppskattas mycket.