Valfrihet och inga val, en söndag inför andra

Foto: Astrid Nydahl

Det finns söndagar - och så finns det söndagar. När jag går in i denna, månadens sista dag, inser jag att det bara återstår en vecka tills jag ligger på operationsbordet. Det skapar en förväntansfull oro och rädsla. Det förväntansfulla består i att jag vet hur mycket bättre det kommer att bli efteråt. Oron och rädslan kommer av att jag också vet att jag först ska gå igenom en process.

Den börjar redan 07.30 på morgonen med förberedelser och ryggbedövning. Läste på om den och insåg att den tar sin tid och att det kan ge både smärta och olika oönskade bieffekter. Men vad gör man när det inte längre finns ett val? Man anpassar sig till det enda alternativet. Det är som ett parlamentsval i Nordkorea eller Vitryssland: det finns bara en kandidat att rösta på, man väljer det enda man kan välja och så sorteras man in bland de övriga 99,8% som röstade på det enda.

Efter operationen är det ju dags för val också här i vårt arma land. Här invaggas vi i tron att vi har olika alternativ. De ska vara rätt många numera. Men i mina ögon finns det inga alternativ. Riksdagens män och kvinnor är en blek samling hönster. De kan ha olika uppfattningar i olika frågor, men i grund och botten är de överens: moderniteten härskar och det ska den fortsätta göra, moderniteten i form av konsumism, turbokapitalism, klasskillnader i ökande grad, mediefrihet som följer en enda väg i förljugenhet, det totalitära nya samhället som styrs uppifrån, där politikerklassen samsas med det offentliga "samtalets" färdigutbildade propagandister. Nej, det finns inget val. Som oftast river jag min "röstsedel" och stannar hemma. Kanske blir det rentav en bakelse till kaffet.