Den gamle och havet...

Där står han. Bara en grästuva och en remsa sand skiljer honom från Östersjön.

Han står där, lutad mot sin krycka, och tänker på den snabbt annalkande hösten.

I bakfickan har han ett brev. Loggan på kuvertet skvallrar om brevets innehåll: Skånelandstinget, Hässleholms ortopedklinik. Där ligger kallelsen. Den 8 september äger operationen rum. Den här gången slipper han inte undan.

Han har några människor runtom sig, denna dag vid havet. Två av dem är helt unga, en flicka på fjorton och en pojke på elva. De skrattar tillsammans. De ser hur getingarna försvinner ner i muggen med lemonad som de riggat som fälla. De får vara ifred i sina samtal. Ett barn badar. Det andra diskuterar livsgåtor med honom. Hon undrar hur han kunde bli så gammal, så fort och så plötsligt.

Han skyller på allt annat än havet. Bara havet ger den gamle ro. Han badar aldrig i det, men han lever där ute nästan varje dag, som om ett långt andetag befriade honom från smärtan och hopplösheten. Han bär världen på sina axlar, när det ändå hade räckt med allt det som finns helt nära honom. Hans förtvivlan är en del av sjukdomen. Sjukdomen som Marguerite Duras döpte till Döden, den enda helt säkra.

Bilder vid Östersjön: Astrid Nydahl