måndag 4 februari 2013

Gästblogg av Anna Wahlgren: Är jag galen?

Anna Wahlgren har efter helgens tumultuariska medverkan i Skavlan skrivit ett öppet brev som jag här publicerar. Jag är själv förälder till fyra döttrar och två söner och tror mig alltför väl veta hur svårt det kan vara. Därför publicerar jag här hennes öppna brev. 

Är jag galen?

Är jag galen? Ja, det kan man faktiskt undra. Om jag inte kände mig själv och läste de senaste dagarnas tidningar, skulle jag nog vara benägen att hålla med. En rasande mor som med frätande hat bemöter dotterns bok om omsorgsbrist i barndomen! Det kvalificerar för galenskap. I tidningarna och på TV finns sensationella löp, lösryckta citat, bortklippta meningar, sammanställningar jag inte alltid känner igen. Att jag för gemene man – och kvinna - framstår som galen, är inte så konstigt.


Är jag arg för att min dotter skrivit en bok som till stora delar handlar om hennes barndom?  Givetvis inte. Det har hon all rätt i världen att göra. Jag har själv skrivit om mitt liv, så det vore både dumt och oklokt av mig att ifrågasätta min dotters rätt att göra detsamma.

Är jag utan förmåga att inse och ta till mig att min dotter har lidit i sin barndom? Nej, den inlevelseförmågan känner jag, i smärta, att jag har. Det är fruktansvärt att läsa om hur min dotter mått dåligt och varit rädd, och hur mina inte alltid särskilt kloka val har kommit henne till skada. Med facit i hand är det lätt att se att jag varit omdömeslös. Det är många val i livet jag önskar jag aldrig hade gjort. Det är mycket jag borde, och skulle, ha gjort annorlunda. Men jag kan inte ändra på det som varit, och det kan ingen. Jag kan bara beklaga att jag brustit i min uppgift som förälder. Som de flesta mammor försökte jag göra så gott jag kunde. Som de flesta föräldrar lyckades jag inte alltid leva upp till mina (höga) ambitioner.

Har jag därmed utsatt min dotter för omsorgsbrist? Misshandel? Vanskötsel? Låtit sexuella övergrepp begås mot henne, uppmuntrat dem, ja, till och med initierat dem?

När man läser tidningarna och hör alla som tvärsäkert uttalar sig, kan det verka som om det förevarit rättssak, förhörts vittnen och lagts fram bevis. Att sanningen en gång för alla fastställts. Att jag är dömd för att ha gjort det min dotter hävdar i sin bok.

Jag vill påminna om att det är påståenden i en bok. Vem som helst kan påstå vad som helst i en bok, men det blir inte sanning av den anledningen. Det tryckta ordet har inte den makten. Förläggaren säger att han har granskat sanningshalten i min dotters bok, men erkänner senare att den granskningen begränsat sig enbart till min dotters uppgifter.

Tycker jag att min dotter ger en sanningsenlig bild av sin barndom? Nej, det tycker jag inte! Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i och har också härlett i min egen bok, Sanning eller konsekvens. Mycket av det hon skriver är inte sant. Det är faktiskt lögn. Jag kan inte veta varför hon väljer att ljuga om så mycket i sin barndom som direkt berör mig, men jag har mina misstankar.

Är jag arg för att min dotter ljugit om mig i sin bok? Ja, nu är jag arg! Jag har blivit heligt förbannad till slut. Den känslan har varit dominerande de senaste två månaderna, och den har rest mig. Den är, anser jag, sund.

Direkt efter att mitt barns bok publicerats var jag för chockad och förtvivlad för att kunna göra annat än försöka överleva. Sedan skrev jag Sanning eller konsekvens och bemötte allt, för rättvisans skull men också för kärlekens. Har jag nu uttalat mig krasst och rasande, som det braskande påståtts i media, är det för att jag anser mig, och är, både beljugen och brottsanklagad.

Har någon någonsin träffat på en brottsanklagad som ryckt på axlarna och sagt att ”äsch, det gör väl ingenting om folk tror att jag är skyldig”?

Om man inte ser mina uttalanden i ljuset av detta, då förstår jag att jag framstår som galen. I de allra flesta fall är det normalt att en människa vill försvara sig, när någon farit med osanning om henne. I de allra flesta fall tycker världen det är fullt förståeligt att hon vill försvara sig.  Ja, det är faktisk en rätt hon har.

Om hon nu inte råkar vara mor till den som far med lögn. Två saker händer när ett vuxet barn offentligt konfronterar sina föräldrar med en barndom hon eller han förkastar:
a)    Barnet blir trott. Ingen ställer frågan, eller kommer på tanken att ställa frågan, om det som berättas verkligen är sanningen och ingenting annat än sanningen. Det tas för givet. Barnet i berättelsen kan förvänta sig sympati och bara sympati.
b)    I samma stund förlorar barnets föräldrar all rätt att både förklara och försvara sig. Skulle de ändå höja rösten och göra ett försök, blir de misstrodda. Historien är full av föräldrar som inte orkat försöka ens, utan dragit sig undan offentligheten för gott. Eller som förlorat sin heder för världen och de efterkommande, om de skulle hunnit dö innan de skandaliserades.

Jag känner mig beljugen. Jag känner mig utan rätt att försvara mig, därför att jag genom försvaret av mig själv, i offentlighetens ögon, börjat ”hata” mitt barn. Jag har läst det många gånger på senaste tiden. Ett barn får hata sin förälder, men en förälder får aldrig hata sitt barn.

Jag hatar inte mitt barn. Jag älskar mitt barn. Att jag blivit beljugen av henne betyder inte att min kärlek till henne är borta. Mödrar ger sina barn livet. De vill dem ingenting annat ån det bästa, och kärleken dör inte. Det är mitt barns handling jag reser mig emot, ja, tidvis rasar mot.Jag rasar mot lögnerna.

Från början hade jag tänkt ”rasa” hemma, ensam, inte offentligt. Jag ville inte ha detta ovärdiga skådespel vi nu alla befinner oss i. Jag tänkte att folk kommer att förstå, folk kommer att se att det måttlösa elände min dotter målar upp och det hat hon bedyrar i sin bok är så stort, att rimligheten själv måste sätta sina frågetecken tillsammans med sunda förnuftet.

Men det hände inte. Det som hände var a) respektive b). Barnet blev trott och jag blev misstrodd. Jag blev dömd ohörd.

Min familj är slagen i spillror. Jag har förlorat tre barn i detta. Vänner och läsare har försvunnit. Barnaboken har avrättats i land efter land av skandalhungriga journalister. Mina försörjningsmöjligheter har strypts. Min förlorade heder ska vi inte tala om. Så nog har jag alla förutsättningar att bli galen!

Men är jag galen? Eller försvarar jag mig?
Jag är brottsanklagad. Har jag rätt att försvara mig? Trots att jag är mamma? 

Stockholm den 3 februari 2013
Anna Wahlgren

Copyright: Anna Wahlgren (publiceras här med tillstånd av författaren) Även publicerat på Aftonbladet.se 4 februari 2013

14 kommentarer:

Anonym sa...

Bästa Anna.
Precis som många andra har Du drabbats av detta förekommande syndrom som förekommer bland barn födda på 60-70talet.
Dessa barnkullar har under sin flummiga uppväxttid itutats att blommer doftade,allt var skönt,mor var rar,far velourmjuk och ständigt närvarande i den lyckliga familjen där mor stod vid spisen och far var en myspappa som gullade med barnen dagarna i ända.Flowerpower skulle råda för alltid.Lyckan skulle vara för övrigt!
Så var det ju inte i verkligheten .
När de nu själva är i den situation som föräldrarna då var,vänder de sig mot dessa med anklagelser,om sin förstörda barndom,för att skyla över sina egna tillkortakommande som föräldrar.Det är nu dags för dessa att inse att -föräldrarna till dessa "traumatiserade" årsgrupper,
(bortskämda)-helt enkelt var människor,på gott och ont!
Katinka Glahd.










Anonym sa...

Jag är övertygad om att Anna Wahlgren har gjort sitt yttersta att utifrån sin situation vara en bra mamma. Jag är också övertygad om att hon har en gedigen erfarenhet av att ta hand om barn och att uppfostra barn. Däremot är jag inte övertygad om att hon är ett föredöme för andra att ta efter. Hon har byggt sig en karriär på rollen som "supermamman" och marknadsfört sig som en sådan och många har följt i hennes fotspår.

Felicia ifrågasätter den miljö hon växte upp i, och därmed är Annas status som "supermamma" ifrågasatt. Jag är övertygad om att Felicia är bitter över den totala brist på självdistans och ödmjukhet som Anna visar upp. Jag har inte sett något enda av det som Anna skrivit eller sagt, som tyder på att hon är beredd att möta Felicias bild.

Jag känner igen mig i Felicias berättelse, och har massvis av kritik, som jag skulle kunna rikta mot min barndom och mina föräldrar, men som jag har valt att hålla för mig själv. Varför? Jo, för att mina föräldrar aldrig har utgett sig för att vara något annat än ofullkomliga människor, och som gjorde sitt bästa i att vara mamma och pappa till mig. I många avseenden lyckades de inte särskilt bra, enligt mitt tycke. Skulle jag ta upp den kritik jag har mot dem, så skulle de inte förneka det jag sade, eftersom de ödmjukt erkänner sina brister. I Anna Wahlgrens fall verkar det inte vara så. Att påstå att Felicia ljuger är inte bara patetiskt. Det är ren idioti. Felicia ger SIN bild. Denna bild kanske inte är 100% objektiv, eftersom människan minne har en tendens att med tiden bara komma ihåg de extrema situationerna, dvs de gånger någonting var jättebra, eller de tillfällen som var skrämmande. Man har en tendens att glömma bort 90% av tiden, dvs då den gråa vardagen passerade obemärkt. Anna borde, som jag ser det, ödmjukt lyssna till Felicias berättelse, och svälja sin stolhet, och inse att hon inte alltid varit så bra som hon innerst inne skulle vilja vara.

JohannaV sa...

Jag måste säga att jag instämmer fullkomligt i vad anonym här ovan säger.

Det är inte Felicia Feldts bok som får mig att tro att AW i mångt och mycket brustit i sin föräldraroll, det är AW reaktion på boken.Dessutom, det här självömkande narcissistiska brevet från AW snarare understödjer FFs berättelse.

Självklart har AW rätt att försvara sig och ingen har påstått ngt annat.

70- och 80-talens självupptagna "uppgörelser" med föräldrar och auktoritetspersoner riskerar nu att vändas i sin motsats - en total otilltro till att barndomen faktiskt spelar en stor roll i ens vuxna roll - och att möta vuxenlivet utan att få ha upplevt goda rollfigurer i ens förläldrar är en stort om än inte oöverkommet handikapp.

Anonym sa...

Felicia ljuger inte i sin bok. Har man, som jag, tidigare läst AW:s självbiografi (momo-böckerna) vet man att hon i dem beskriver barnens barndom med för många uppbrott/flyttar, för många män och för mycket whiskey! Mot den bakgrunden är inte Felicias beskrivning av AW som mamma någon överraskning ...

Anonym sa...

Anna Wahlgren.
Om du hade haft den kunskapen om barn som du vill göra gällande hade du inte bemött din dotter Felicia s bok så här som du gör. Det är skrämmande och fruktansvärt att du inte erkänner.
Kejsarens nya kläder. Att du fått agera som barn expert är helt otroligt. Ingen vågade säga att du faktiskt var naken likt Kejsaren. Och hur många stackars föräldrar har du vilselett?



Anonym sa...

Anna Wahlgren, det är du som är vuxen förälder och din dotter som är "barn" även om hon idag också är vuxen! Skulle ett av mina barn som vuxen uttrycka att de upplevt sin barndom (för det är barnets upplevelser som räknas) skulle jag rannsaka mig själv och INTE anklaga mitt barn för att ljuga! Du får leva med att du har misslyckats som förälder. Sen kan du "tycka" hit och dit om vad/hur du gjort - det var i alla fall inte rätt! Skärpning och väx upp! Vårda relationen till de barn du fortfarande har kontakt med och omfamna din Felicia och säg till henne att "jag gjorde fel, jag ångrar mig och vill gärna ha dig tillbaka". Så agerar vuxna!

Anonym sa...

Anna, först vill jag tacka dig för Barnaboken som var min RÄDDNING som förstagångsförälder,som gjorde att jag kunde slapna av som mamma.

Då det gäller din dotters anklagelser
anser jag att hon är obarmhärtig och egoistisk,oförmögen att sätta sig in i helhetssituationen som du som ensamstående mamma levde i.

Om hon farit så illa som hon antyder skulle hon inte vara så frisk som hon framstår i debatten. Hon utelämnar sin ursprungsfamilj å det värsta och beskyller sin mamma för brott! Beteendet är närmast oförlåtligt; att släpa sin egen mamma i smutsen på det viset! Alla har gjort sina misstag som förälder men utifrån situationen försöker man göra sitt bästa för att möta livets fallgropar. Trots allt älskar man sina barn oavsett,men man behöver inte tycka om deras beteende! Du hra all rätt at känna dig utlämnad på allmänhetens torg. Kom ihåg att vi är många som genomskådar det hela och tycker at du är modig som bemöter kritiken! AK

Birgitta sa...

Bästa Anna
1984 köpte jag Barnaboken. Den blev lite av en bibel för mig. Min son föddes 1984 i augusti, och jag hade inte en susning hur man gjorde med små bebisar. Det blev bra till slut. Både han och hans lillasyster, som föddes 1986, har blivit två vuxna väl fungerande människor. Jag har också gjort misstag. Men män. Med fel män.

Jag avslutade Felicias bok i fredags, och påbörjade samma timme din bok. Det är läskigt. Jag kan ju svårligen veta vem som talar sanning. Men jag undrar varför en dotter väljer att publicera en sådan här bok? Är Felicia sjuk på något sätt?, en ödmjuk fråga utan elaka baktankar. Det är den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Jag håller fortfarande på att läsa din bok. Och jag är tacksam över att jag faktiskt får veta vad som hänt dig i ditt liv. Jag känner igen så mycket. Vi bodde i Hägernäs, du och jag, samtidigt. Jag på Radarvägen 3. Fast det är 15 år mellan oss. Jag har också bott i din fars fastighet. Gjorde ett skenbyte: Han hade unga släktingar i lägenheten i Gamla stan som ville ha min lägenhet i Sundbyberg. Jag fick då en lägenhet i Harrys fastighet i södra Lund. Detta är 1988. Både här och där korsas vår väg.

Jag är ledsen för din skull. Hade min dotter skrivit så om mig så är jag inte ens säker på om jag velat leva längre. Jag hade blivit oerhört ledsen. Vi gör vårt bästa med barnens bästa för ögonen. Ibland blir det inte helt bra. Men för det mesta fungerar det. Jag begriper inte hur du klarar att tackla detta. Mig hade det knäckt.

Ha det så jättegott min vän och ta hand om dig.
/Birgitta

Anonym sa...

Ett stort tack från en rörd Anna Wahlgren med de bästa välgångsönskningar!

Anonym sa...

Hej Anna!
Jag har ännu inte läst Felicias eller din senaste bok, men läste Barnaboken när mina söner var små och tyckte mycket var bra.
För 4 år sedan skilde jag mig och har sedan dess inte haft någon kontakt med min 20-årig förutom argsinta mail från honom. 23-åringen har jag kontakt med, men han är mycket lojal mot sin pappa. Mitt ex som jag försörjde blev/är kränkt, desperat, våldsam och vill hämnas och har manipulerat/hjärntvättat sonen.
Jag har läst mycket om PAS, parental alination syndrome och förstår vad det handlar om.
Kraft- och energikramar till dig!
/Marianne

Anonym sa...

Anna!
Kan en aning sätta mig in i hur det kan vara att i skottgluggen för media och andra experttyckare men försök att hitta ditt eget lugn trots allt du gått/går igenom - du stod/står upp för något som folk i allmänhet skulle ta till sig - att vara närvarande ( om än bristfällig i många avseenden)vuxen FÖRÄLDER! Tror du verkligen försökt att göra ditt bästa och har säkert hjälpt många! Det ska du ha "kredd" för / Kram på dig och take care!

Anonym sa...

Jag läste artiklarna i både Expressen och Aftonbladet och den första tanken som slog mig var att AW inte går till socialen som övriga medborgare i Sverige. Vem är då bortskämd? Jag tror inte heller att hela svenska folket ställer sig på dotterns sida bara för en bok. Jag skulle snarare tycka det det var konstigt med tanke på att svenska folket inte brukar lägga sig i andras bråk i vanliga fall. Hela historien som AW beskriver verkar taget ur en fantasivärld.

Anonym sa...

självklart har du rätt att försvara dig, Anna.
Du har säkerligen gjort misstag, precis som alla föräldrar. Visst kan du få kalla en lögn för en lögn, om det inte stämmer med din verklighetsbild. Jag tror inte det finns något så traumatiskt som att som förälder bli dömd som oduglig, och sedan förvisad av sitt barn.

Felicia är fortfarande ett barn. Kan man inte förlåta och gå vidare, är man väl inte större än så. En storsint människa förlåter. Inser att alla är människor, så även föräldrar. Jag tycker det är en väldigt ful handling hon gjort, som gett ut denna bok. Ett svar, en hämnd, på hur du utlämnade familjen i böcker tidigare. SKILLNADEN är stor: Du utelämnade inte någon av illvilja. Felicias bok osar enbart illvilja, och ingenting annat. Tyvärr lyckades du inte uppfostra Felicia till en storsint människa.

Gunilla sa...

Jag kan tipsa dej Anna om att du får göra som alla andra: Sälj allt du kan på TRADERA,eller Blocket, det gör jag och jag har därmed lite extra pengar för saker jag inte behöver! Att vi skall ge dig tiggarpengar, då du själv satt dej i den sitsen du befinner dej i, är bara patetiskt!! Sluta ynka dej själv, och sälj ditt företag, gå till socialen, men vuxna kvinna: SLUTA TIGGA!!!