fredag 6 januari 2012

Om jag får skjuts...

... sitter jag gärna på passagerarplats vid havet och dricker kaffe, medan regnet vräker ner, måsarna skriker och bilradion spelar en Beethoven-symfoni.

Och ändå är det i hemstaden mina tankar finns denna Trettonhelg. Allt fler uppgifter sipprar fram om de senaste dödsskjutningarna. När jag samlade familjen 1982 och drog norrut hade det gått för långt. Barnen vågade inte gå ut och leka. Pundarna satt i sandlådan med sina schäferhundar. Knivslagsmål i trapphuset kunde vi se genom dörrögat. Malmö var redan då en omöjlig stad att leva i för en människa som saknade pengar att köpa bostad i ett medelklasslugnt område, en lägenhet eller ett hus. Vi levde alla åren på Lindängen, Nydala och Bellevuegården - förorter som nu sjunkit ner i gettoskräcken.

Vid tappningsstationen, Nordsjö
färgfabrik, där jag jobbade 1970-1973.


Född på Sevedsplan 1952 - med pappa som Solidaranställd och mamma som hemmafru - fick jag så småningom lära mig villkoren för livet: att arbeta, oavsett med vad, och se till att familjen hade mat på bordet, hela och rena kläder, litteratur, var sin cykel och kanske ett månadskort för lokaltrafiken. Åren 1959-1969 levde jag i föräldrahemmet på Lorensborg. Första egna bostaden hade jag med nära vänner på Jöns Filsgatan bakom Lilla torg. I Motettenhuset, trettonde våningen med utsikt över hela Lindängen, fanns mitt första hem med egen familj, en nybyggd tvårummare i MKB-havet av förorter.

När jag för några år sedan återvände till alla mina gamla adresser för att se vad som hänt dem drog jag en lättnadens suck. Jag behövde inte leva där mer. Ändå gör det ont i magen när jag följer det som sker.

Promenad med mamma och lillebror i vagnen,
Rasmusgatan, Sevedsplan, 1956.

Det kan aldrig inflyttade, överbetalda publicister i Sydsvenskan-huset förstå, så spelar det ingen roll hur många år de åker taxi mellan "våningen" och redaktionen. Förvisso har de bostadsadress i Malmö, men det kunde lika gärna stå "Högt upp i det blå" på deras visitkort.

De står i redaktionslokalerna och analyserar kyligt och distanserat. Det är vad de har betalt för att göra. Just därför är nu klyftan så djup mellan den ideologi-producerande överheten i medier och kommunalpolitik å ena sidan, och vardagens människor å den andra.

Den finns ingen gräns för sorgen. Det finns ingen gräns för vreden. Att förlora sin barndoms- och hemstad är som att förlora en bit av sin identitet.