onsdag 15 juni 2011

Humlor och andra hemskheter.

Bilden är visserligen tagen i London, när mitt barnbarn Ebba fick sin första resa dit. Men lika grönt och vackert kändes det tidigare idag när jag tog min cykelrunda ut i landskapet. Jag hade inte kommit så långt när jag både hörde och såg hur en humla krockade med mig och försvann in under skjortan. Jag lyckades inte så bra när jag skulle försöka få ut den igen, den blev rädd och stack mig mitt i bröstet. Det var bara att vända om, köra hem och ta sig an sticket. Ingen gadd satt kvar, men det smärtade och sved, så jag tvättade med desivon och gned ut en alvedon över området. Så kom yrseln och illamåendet. Nu, några timmar senare, känns det bättre och rodnaden har minskat i omfång. Men det var en påminnelse om hur det alldeles vardagliga också kan rymma små förtretligheter.

Betydligt värre är det för de två åttaåriga barn som igår rånades här i stan. Varje dag läser jag om våldet, rånen, våldtäkterna, vapnen i mitt landskap. Malmö och Landskrona är värst, men också här i Kristianstad händer det saker varje dag. Det är ingen överdrift, det är ett faktum. Vad säger jag till barnbarnen om rädslan för rån blir en realitet också ner i de låga åldrarna?

Vi lämnade Malmö 1982 för att barnen inte längre vågade gå ut och leka på gården. De var rädda för knarkarna (lägenheten bredvid vår var en heroinkvart) och för blottaren som ställde sig i buskarna vid sandlådan. Och så var de rädda för pundarnas hundar. De fick istället växa upp i lantliga omgivningar. Och nu är det deras barns tur att bli rädda. Också i lilla Tollarp händer det obehagliga saker - ofta förknippade med den kriminalitet som finns i centralorten Kristianstad. Inte ens den medel- och överklasstrygga och rika avkroken Åhus slipper numera undan.