onsdag 13 april 2011

Textens förvrängning.

"Vilohemmet" i Tormestorp 1961. Ämnet för många av mina texter. Det är jag som står två från vänster med pinnen, bredvid den långa flickan som hette Eva. Här hamnade man om man inte kunde leva upp till lyckoidealen i Malmö.

*

I samma stund som jag trycker ner den första tangenten för att skriva en autentisk text om mitt liv, påbörjas förvrängningen och allt det som gör den färdiga texten mer till en skapelse än en sanning. Det självbiografiska stoffet finns där och någon avsikt att ljuga kring det finns inte, ändå förvandlas det till fiktion på vägen.

Inte någon gång har jag strävat mot överdriften eller förtigandet. Texter måste också när de drar bort från det autentiska behålla en inre glöd som gör dem sanna. Att vara sann är aldrig detsamma som att exakt återge ett förlopp i det förflutna. Att vara sann är att försöka göra texten så trogen minnet som möjligt.

*

En sådan text om barndomen arbetar jag med sedan länge. Här försöker jag bland mycket annat framkalla hemmet på bilden:

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman.

Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning.

Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

1 kommentar:

Fransyskan H sa...

Din inledning fâr mig att undra om du läst litteraturkritiska "Sanningen via lögnen" av Vargas Llosa. Han spinner lângt vidare runt just autofiktion, överdrift/sanning, minnena pâ vägen mot berättelsen. Mycket inspirerande (och befriande)! Och jag hoppas vi fâr läsa lângt mer runt det du pâbörjat.