tisdag 8 mars 2011

Vid tanken på det förflutna.

Ylva Nydahl (f. Wahlund), 1930-1994

Letade på egen hand, i mörkret, när du dansade
lätt plumsande, i långsam gråt,
likt någon som söker efter en drunknande
i mörkt vatten,
och lyssnar efter dem - skräckslagen att förlora
dessa lysande sekunder av ditt sökande
och så din dans allt vildare i mörkret.

(ur Ted Hughes: Brev på födelsedagen,
översättning av Ole Hessler)


Av en händelse hittar jag idag bilden av min mamma. Det är så jag minns henne. Den ena bilden. Den andra bilden finns alltid för mitt inre öga, även om jag försöker sudda ut den. Mamma som anorektiker och drabbad av herr Alzheimers mörka skugga. Ordlösheten, sjunkandet, den alltför tidiga döden. Vad drev henne? Hur tog hon sig dit? Vardagen fanns kvar. Och medan hon dammsugade lägenheten - varje morgon - spelade hon alltid en och samme sångare. Jag tyckte redan som ung att det var på gränsen till outhärdligt, men det var en del av familjen (och den stavades antingen Missionsförbundet eller Frälsningsarmén, mamma och pappa hade sina rötter i var sin rörelse). Det fanns en handfull sånger som spelades, en var denna: