onsdag 30 mars 2011

Smärtan, trösten, morgondagen

Vem har sagt att vår tids bild av människan som en frisk och framgångsrik konsument är den riktiga? För varje dag jag lever blir jag alltmer övertygad om att den i alla avseenden är falsk och förljugen. Jag ser ut genom fönstren och konstaterar att naturens ständiga pendel mellan liv och död, mellan knoppning och förmultning, pågår med samma styrka, oavsett hur vi enskilda människor har det. För mig finns det trösterika just där. När jag ser japanska skolbarn samlas och titta i elevkatalogerna och samtala om de 4/5 av klassen som dött blir jag en smula ödmjuk. När jag tänker på de egna hälsoproblemen förminskas de och försvinner ner i hålet av oväsentligheter.

När jag läser Peter Handbergs nya essäsamling slår det mig gång på gång, också när natten är som tystast och mörkast: att vara människa måste också, och framför allt, vara att säga emot det som präglar tiden och tanken. Att säga emot är själva fundamentet. Om jag sade ja till allt man pådyvlar mig vore jag ingen människa. Jag ska återkomma till boken. Den höjer sig mer än ett snäpp över samtidens pladder. Betydligt mer.