lördag 19 mars 2011

Krigsförklaringar, enfald.

Aulan, Benghazis universitet.
Mannen i kostym hetsade ungdomarna.
Foto: Thomas Nydahl.


Jag kommer hem efter en dag i vindpinade landskap. Jag hör på nyheterna att "ännu ett krig har börjat". Enfalden talar. Kriget började väl inte med att Frankrikes stridsflygplan blev de första i Libyens luftrum? De mer eller mindre folkliga revolterna i arabvärlden fick helt olika förlopp. I Egypten ledde de till att man där idag haft folkomröstning om en ny grundlag. I Libyen ledde de till diktatorns vredgade motdrag. Vilka krafter som spelar bakom revoltens synliga sida vet vi inte. Det är mycket möjligt att starka islamistiska krafter finns i Benghazi och landets östra del. Men kriget började i samma ögonblick som Kaddafitrogna styrkor öppnade eld, från marken och luften. Att säga att kriget började idag är att medvetet blunda för allt det som skett hittills och i god europeisk tradition fortsätta att tala om "koloniala arv", som om arabvärlden inte haft lång tid på sig att bygga nya samhällen på de gigantiska oljerikedomarna. När jag ser de upphetsade skarorna skrika sig hesa framför Kaddafi minns jag hur det var att stå mitt inne i en sådan massa. Det gjorde jag i aulan på Benghazis universitet i april 1983. Vi är några stycken som kan vittna om det. Fråga Per Gahrton, han var med. Stämningen var kuslig, fanatisk och våldsam. Det är den sortens massa som Kaddafi eldat upp den gångna veckan. Idag kan förhoppningsvis detta krig gå i en annan riktning.

PS: När jag läser Anders Björnssons artikel är det så att jag rodnar. Den sortens resonemang tjänar ofta som en ursäkt för en förväxling av förtryckare och förtryckta. Vi har sett det alltsedan Balkankrigen på 1990-talet.